Sånger, andra häftet

Solen några purpurdroppar
Ren på österns skyar stänkt.
Och på buskar, blad och knoppar
Daggens pärleskur sig sänkt.

 ... 

Unga flicka i din vår
Bind dig myrthenkransen.
Dansa medan du det får
Snart är du ur dansen.

Innan morgonen, sin kos
Smyga sig behagen.
Då en annan yngre ros
Tränger dig ur dagen.

Från Solens afskedsblickar flöt
En droppe ner i liljans sköt,
En tår af Englar gjuten.
Sin kalk då blomman sluta hann
och droppen nu sig fängslad fann,
I jordisk boja sluten.

Välkommen o! välkommen var
Nu hulda må du blifva qvar
Hos Liljan här i gruset.
Och om du städse älskar mig
Så vill jag städse älska dig
Som själen älskar ljuset.

Säg! hvem du var!
suckar mitt hjerta men får intet svar.
Echo bak' skogen sig gömmer
sitter och drömmer.

Var du en syn?
Gjuten en morgon ur flammande skyn
Hvarför din vinge då höja?
Hvarför ej dröja.

Var du en dröm
Fluten till slumrar'n på nattvindens ström?
O! hvarför skulle han vakna
Blott att dig sakna.

Klingar ej svar
Till mig ur guldmoln - jag vet hvem du var
Bud som till bragder mig manat
Bud, som jag anat.

Sen jag dig såg,
Tänder en stjerna ur östern min håg;
Vinkar till land bortom hafven,
Släcks ej vid grafven - - -

Dröj i min själ,
Heliga bild - jag vill gömma dig väl.
Lys som en sol genom töcknen
Vandrarn i öknen.

En blomma skalden har,
Så skön och underbar
Är ingen annan blomma,
Hon blommar ej på grönan äng;
Hon står på ingen blomstersäng,
Ej vid en källas rand:
Långt bort hon är i längtans blåa land.

På flodspegeln simmar den döende Svan
Och skjuter i silfver den glänsande ban.
Vid stranden står skogar af björk och af gran,
I kronorna sjunger mång fågel så van,
Men svanen är stum in i döden.

Farväl du himmel blåa klara
Med dina gyllene skyars tåg,
Skall menskoanden väl så få fara
Till Fadershemmet som förr jag såg
Så öppet ligga vid himlaranden
Der qvällen ut strör den gyllne sanden
Ur dagens timglas och aftonskyn
Så skönt sig sänker mot Vesterns bryn.