Fantasi och verklighet I

Liten gosse 
smyckades nyss
med rosor, syrener, klenoder,
darrgräs och mossa. 
Aldrig med kyss
väcks han mer af sin moder.

Sprang från klippan 
från systern sin,
vill ej lyssna på kältet.
Lingonet, sippan 
fresta hans sinn,
dem han sett i från fältet.

Liten gosse 
föll mot en sten,
störtade utför kullen.
Rosor och mossa 
täcker hans ben,
där han sover i mullen.

Susa, susa, björk och lind,
sucka hjärta lilla!
Tårepilar uti vind
klara pärlor spilla.

Under kullens blomsterprakt
mamma sig att sova lagt,
fick sitt barn ej gunga,
ej vid vaggan sjunga.

Men nu kommer jag till dig,
vid din bädd att vaka.
Kanske kommer du till mig
än en gång tillbaka.

Kinden din var lik en ros;
ögonen, det må väl tros,
när som pappa säger,
gullförgätmigejer.

Snälla mamma, kom i natt
att din flicka kyssa,
när jag säga fått godnatt
och min docka vyssja

med din blicks förgätmigej.
Och så skall du lova mig,
att jag en gång gärna
får komma till din stjärna.

Fågelungarna flögo ur bo
med föräldrarna första gången.
Det var roligt, må ni tro,
flyga bland träden, höra sången.
Det gick lyckligt första försöken,	
ingen tänkte på gladan och höken,
alla vände i boet igen. --
Finns en näppare saga än den?

Blomman i solen stod vacker och röd,
gullglänsande drack ur kalken ett djur;
när nog han druckit, i sommarens glöd
kring fina bladen han tog sig en tur –
men blomman lyste mer hänförd en nyss
av gyllene djurets långtsugande kyss.

När kardinal'n en vacker dag
njöt morgonen i fulla drag
så, gissa, vad han skåda fick?
Spritt naken älva fin och kvick! 

För ögonen sin hand han bär,
min Gud, min Gud, det rent ej är,
men liten älva så muntert ler:
"Så se då hit, jag råder er!" 

Och småningom sin hand han tar
från ögonen. Jo, rent det var, jo rent det var.
Hans barm, hans gård fick blomsterskrud,
ty hon var vårens sändebud.