LiederNet logo

CONTENTS

×
  • Home | Introduction
  • Composers (20,117)
  • Text Authors (19,521)
  • Go to a Random Text
  • What’s New
  • A Small Tour
  • FAQ & Links
  • Donors
  • DONATE

UTILITIES

  • Search Everything
  • Search by Surname
  • Search by Title or First Line
  • Search by Year
  • Search by Collection

CREDITS

  • Emily Ezust
  • Contributors (1,114)
  • Contact Information
  • Bibliography

  • Copyright Statement
  • Privacy Policy

Follow us on Facebook

×

Attention! Some of this material is not in the public domain.

It is illegal to copy and distribute our copyright-protected material without permission. It is also illegal to reprint copyright texts or translations without the name of the author or translator.

To inquire about permissions and rates, contact Emily Ezust at licenses@email.lieder.example.net

If you wish to reprint translations, please make sure you include the names of the translators in your email. They are below each translation.

Note: You must use the copyright symbol © when you reprint copyright-protected material.

by Esaias Tegnér (1782 - 1846)
Translation © by Pierre Mathé

Frithiofs lycka
Language: Swedish (Svenska) 
Our translations:  FRE
Kung Beles söner gerna drage
från dal till dal att be om svärd.
Mitt få de ej; i Balders hage
der är min valplats, är min verld.
Der vill jag ej tillbaka blicka
på kungars hämnd, på jordens sorg,
men endast gudars glädje dricka
tvemännings med min Ingeborg.

Så länge ännu solen tömmer
sin purpurglans på blomstren varm,
lik rosenfärgadt skir, som gömmer
en blomsterverld, min Ingborgs barm:
så länge irrar jag på stranden,
af längtan, evig längtan tärd,
och ritar suckande i sanden
det kära namnet med mitt svärd.

Hur långsamt gå de tröga stunder!
Du Dellings son, hvi dröjer du?
Har du ej skådat berg och lunder
och sund och öar förr än nu?
Bor ingen mö i vestersalar,
som väntar dig för länge se'n
och flyger till ditt bröst och talar
om kärlek först, om kärlek se'n?

Dock ändtlig, trött af vägens möda,
du sjunker ner ifrån din höjd,
och qvällen drar det rosenröda
sparlakanet för gudars fröjd.
Om kärlek hviska jordens floder,
om kärlek hviskar himlens fläkt.
Välkommen, natt, du gudars moder,
med perlor på din bröllopsdrägt!

Hur tyst de höga stjernor skrida,
likt älskarn till en mö på tå!
Flyg öfver färden, min Ellida,
skjut på, skjut på, du bölja blå!
Der borta ligga gudens lunder,
till goda gudar styra vi,
och Balderstemplet står derunder,
med kärlekens gudinna i.

Hur lycklig träder jag på stranden!
Du jord, jag ville kyssa dig,
och er, I blommor små, som randen
med hvitt och rödt den krökta stig!
Du måne, som ditt skimmer tömmer
kring lund och tempel, hög och vård,
hur skön du sitter der och drömmer,
lik Saga i en bröllopsgård!

Hvem lärde dig, du bäck, som talar
med blommorna, min känslas röst?
Hvem gaf er, Nordens näktergalar,
den klagan, stulen ur mitt bröst?
Med qvällens rodnad alfer måla
min Ingborgs bild på mörkblå duk;
den bilden kan ej Freja tåla,
hon blåser bort den, afundsjuk.

Dock gerna hennes bild försvinne!
Der är hon sjelf, som hoppet skön,
och trogen som ett barndomsminne;
hon kommer med min kärleks lön.
Kom, älskade, och låt mig trycka
dig till det hjerta, du är kär!
Min själs begär, min lefnads lycka,
kom i min famn och hvila der!

Så smärt som stjelken af en lilja,
så fyllig som en mognad ros!
Du är så ren som gudars vilja,
och dock så varm som Freja tros.
Kyss mig, min sköna! Låt min låga
få genomströmma äfven dig!
Ack! jordens rund och himlens båga
försvinna, när du kysser mig.

Var icke rädd, här fins ej fara;
Björn står der nere med sitt svärd,
med kämpar nog att oss försvara,
om det behöfdes, mot en verld.
Jag sjelf, o att jag strida finge
för dig, som jag dig håller nu!
Hur lycklig jag till Valhall ginge,
om min valkyria vore du!

Hvad hviskar du om Balders vrede?
Han vredgas ej, den fromme gud,
den älskande, som vi tillbede,
vårt hjertas kärlek är hans hud;
den gud med solsken på sin panna,
med evig trohet i sin barm:
var ej hans kärlek till sin Nanna,
som min till dig, så ren, så varm?

Der står hans bild, han sjelf är nära,
hur mildt han ser på mig, hur huldt!
Till offer vill jag honom bära
ett hjerta varmt och kärleksfullt
Böj knä med mig! ej bättre gåfva,
ej skönare för Balder fans,
än tvenne hjertan, hvilka lofva
hvarann en trohet, fast som hans.

Till himlen mera än till jorden
min kärlek hör, försmå ej den!
I himlen är han ammad vorden
och längtar till sitt hem igen.
O, den som re'n der uppe vore!
O, den som nu med dig fick dö
och segrande till gudar fore
i famnen på sin bleka mö!

När då de andra kämpar rida
ur silfverportarna till krig,
jag skulle sitta vid din sida,
en trogen vän, och se på dig.
När Valhalls mör kring bordet bringa
de mjödhorn med sitt skum af gull,
med dig jag ensamt skulle klinga,
och hviska öm och kärleksfull.

En löfsal ville jag oss bygga
på näset vid en mörkblå bugt.
Der låge vi i skuggan trygga
af lunden med den gyllne frukt.
När Valhalls sol sig återtände
(hur klart, hur härligt är dess bloss!),
till gudarna vi återvände
och längtade dock hem till oss.

Med stjernor skulle jag bekransa
din panna, dina lockars glöd:
i Vingolfs sal jag skulle dansa
min bleka lilja rosenröd;
till dess jag dig ur dansen droge
till kärlekens, till fridens tjäll,
der silfverskäggig Brage sloge
din brudsång ny för hvarje qväll.

Hur vakan sjunger genom lunden!
den sången är från Valhalls strand
Hur månen skiner öfver sunden!
han lyser ur de dödas land.
Den sången och det ljuset båda
en verld af kärlek utan sorg;
den verlden ville jag väl skåda
med dig, med dig, min Ingeborg!

Gråt icke! ännu lifvet strömmar
i mina ådror, gråt ej så!
Men kärlekens och mannens drömmar
kringsvärma gerna i det blå.
Ack, blott din famn mot mig du breder,
blott dina ögon se på mig,
hur lätt du lockar svärmarn neder
från gudars salighet till dig! -

"Tyst, det är lärkan." Nej, en dufva
i skogen kuttrar om sin tro;
men lärkan slumrar än på tufva
hos maken i sitt varma bo.
De lycklige! dem skiljer ingen,
när dagen kommer eller far,
men deras lif är fritt som vingen,
som bär i skyn det glada par.

"Se, dagen gryr." Nej, det är flamman
af någon vårdkas österut.
Ännu vi kunna språka samman,
än har den kära natt ej slut.
Försof dig, dagens gyllne stjerna,
och morna se'n dig långsamt till!
För Frithiof må du sofva gerna
till Ragnarök, om du så vill.

Dock, det är fåfängt till att hoppas,
der blåser re'n en morgonvind,
och redan österns rosor knoppas
så friska som på Ingborgs kind.
En vingad sångarskara qvittrar
(en tanklös hop) i klarnad sky,
och lifvet rörs och vågen glittrar,
och skuggorna och älskarn fly.

Der kommer hon i all sin ära!
Förlåt mig, gyllne sol, min bön!
Jag känner det, en gud är nära,
hur präktig är hon dock, hur skön!
O, den som fram i banan trädde
så väldig, som du träder nu,
och stolt och glad sin lefnad klädde
i ljus och seger, liksom du!

Här ställer jag inför ditt öga
det skönaste, du sett i Nord.
Tag henne i din vård, du höga!
hon är din bild på grönklädd jord.
Dess själ är ren som dina strålar,
dess öga som din himmel blått,
och samma guld, din hjessa målar,
har hon i sina lockar fått. -

Farväl, min älskade! En annan,
en längre natt vi ses igen.
Farväl! Ännu en kyss på pannan,
och en på dina läppar än!
Sof nu, och dröm om mig och vakna
vid middag; och med trogen själ
tälj timmarna som jag, och sakna
och brinn som jag! Farväl, farväl!

Available sung texts: (what is this?)

•   B. Crusell 

B. Crusell sets stanzas 1-2

Text Authorship:

  • by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiofs lycka", appears in Frithiofs saga, no. 7 [author's text checked 2 times against a primary source]

Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):

  • by Bernhard Henrik Crusell (1775 - 1838), "Frithiofs lycka", 1826, stanzas 1-2 [ voice and piano ], from Tolv sånger ur Fritiofs saga... Ny upplaga, tillökt och förbättrad [earlier, Tio sånger ur Frithiofs saga satta i musik och tillägnade Frithiofs skald], no. 3 [sung text checked 1 time]

Settings in other languages, adaptations, or excerpts:

  • Also set in English, a translation by H. Spalding, Captain , "Frithiof's good fortune", appears in The Tale of Frithiof, in Frithiof's Saga, no. 7, first published 1872 ; composed by Maude Valérie White.
    • Go to the text.
  • Also set in German (Deutsch), a translation by G. Berger , "Frithjofs Glück", appears in Die Frithjofs-Sage, no. 7 ; composed by Maude Valérie White.
    • Go to the text.

Other available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):

  • FRE French (Français) (Pierre Mathé) , "Le bonheur de Frithiof", copyright © 2015, (re)printed on this website with kind permission


Researcher for this page: Pierre Mathé [Guest Editor]

This text was added to the website: 2009-11-04
Line count: 192
Word count: 1139

Le bonheur de Frithiof
Language: French (Français)  after the Swedish (Svenska) 
Les fils du roi Bele appellent
aux armes, de vallées en vallées !
Je n'irai pas ; l'enclos de Balder 
est mon lieu d'élection, c'est mon univers.
Là-bas, je ne regarderai pas en arrière,
ni la vengeance des rois, ni les soucis de la terre,
mais savourerai uniquement le bonheur divin
d'un tête à tête avec Ingeborg.

Aussi longtemps que le soleil déversera
la chaleur de ses rayons pourpres sur les fleurs,
couvrant d'un voile de couleur rose, 
tel un parterre de fleurs, le sein de mon Ingeborg ;
Aussi longtemps, je cheminerai sur le rivage,
miné par la langueur, une langueur éternelle,
et soupirant, je tracerai dans le sable 
son nom chéri avec mon épée.

Comme les heures indolentes passent lentement !
Fils de Delling,  pourquoi tardes-tu ?
N'as-tu pas vu montagne et bosquet,
détroit et îles depuis un moment ?
N'y a-t-il aucune fille habitant l'ouest
qui t'attende depuis longtemps
et vole vers ta poitrine et te parle
d'amour le matin, d'amour le soir ?

Mais à la fin, épuisé par la fatigue du chemin,
tu plonges du haut du ciel,
et le soir étale les roses rouges
de sa couverture, pour le plaisir des dieux.
Les rivières de la terre bruissent d'amour,
Les zéphyrs du ciel bruissent d'amour.
Bienvenue à toi, Nuit, mère des dieux,
avec tes perles sur ta robe de mariée !

Comme les étoiles passent en silence dans le ciel,
on dirait des amants avançant vers leur maîtresse !
Vole sur le fjord, mon Ellida !
Pousse-le, pousse-le, vague bleue !
Là-bas, au-loin se trouve le bosquet des dieux,
nous nous dirigeons vers des dieux bienveillants,
et là-bas se dresse le temple de Balder,
où demeure la déesse de l'amour.

Comme je marche avec bonheur sur le rivage !
Terre, je veux t'embrasser,
et vous aussi, petites fleurs qui bordez
de blanc et de rouge les courbes du sentier !
Toi lune, qui répands tes lueurs incertaines
sur le bosquet et le grand et beau temple,,
comme tu es belle là-haut et rêves,
telle Saga dans sa maison nuptiale !

Qui t'a appris, ruisseau qui parles
avec les fleurs, la voix de mon cœur ?
Qui vous a donné, rossignols du Nord,
la plainte volée à ma poitrine ?
Avec les rougeoiements du soir, les elfes peignent
l'image de mon Ingeborg sur le tapis bleu nuit ;
Cette image, Freya ne peut la tolérer,
envieuse, elle souffle pour l'éloigner.

 Pourtant son image peut bien s'éloigner !
La voici elle-même, belle comme l'espoir
et fidèle comme le cœur d'une enfant ;
elle m'apporte la récompense de mon amour.
Viens, bien-aimée et laisse-moi te serrer
sur ce cœur qui te chérit !
Passion de mon âme, bonheur de ma vie,
viens dans mes bras et reste là !

Aussi svelte que la tige d'un lis,
aussi épanouie qu'une rose éclose !
Tu es aussi pure que la volonté des dieux
et aussi ardente que Freya.
Embrasse-moi, ma belle !  Laisse ma flamme
pénétrer aussi en toi !
Oh, l'horizon de la terre et la voûte du ciel
disparaissent lorsque tu m'embrasses !

Ne sois pas craintive, il n'y a pas de danger ;
Björn est là, en bas avec son épée,
 avec assez de braves pour nous protéger
si besoin, contre le monde entier.
Oh, moi-même, je voudrais combattre
pour toi, je tiens tant à toi maintenant !
Comme je serais heureux d'aller au Walhalla
si tu étais ma walkyrie !

Pourquoi murmures-tu après la colère de Balder ?
Ce dieu débonnaire n'est pas courroucé,
les amants qui s'adorent ,
nos cœurs amoureux sont ses commandements :
ce dieu qui porte la lumière du soleil sur son front,
avec une fidélité éternelle dans son cœur,
son amour pour sa Nanna,
n'était-il pas comme le mien pour toi, aussi pur, aussi ardent ?

Son image est là, lui-même est proche,
comme il me regarde avec douceur, avec tendresse !
J'ai en moi à lui offrir
un cœur ardent et empli d'amour.
Agenouille-toi avec moi ! On ne peut trouver meilleur,
plus beau  don pour Balder
que deux cœurs qui se promettent l'un l'autre
 une fidélité aussi ferme que la sienne.

Des cieux, plus que de la terre
relève mon amour, ne le dédaigne pas !
Il fut allaité dans les cieux,
et languit de retourner à sa maison.
Ô être celui qui là-haut serait pur !
Ô mourir maintenant avec toi
et triomphant, devant les dieux
porter dans ses bras sa blême bien-aimée !

Alors quand les autres combattants à cheval
passeront pour la guerre les portes d'argent,
je serais assis à tes côtés,
ami fidèle, et je te regarderais.
Quand les vierges du Walhalla apporteroent à la table
les cornes d'hydromel à la mousse jaune,
seul avec toi je pourrais trinquer
et empli d'amour  chuchoter tendrement.

Je veux nous construire une hutte de feuilles
sur l'isthme, près d'une anse bleue.
Nous resterons là dans l'ombre tranquille
d'un bois aux fruits d'or.
Quand le soleil du Walhalla se rallumera,
comme son flambeau sera clair et magnifique !
Nous retournerons alors vers les dieux,
avec pourtant la nostalgie de notre maison.

D'étoiles je voudrais couronner
ton front, l'or de tes boucles ;
je ferais danser dans la salle de Vingolf 
mon lis pâle et rose ;
jusqu'à ce que je te sorte de la danse
pour aller vers le foyer de l'amour, de la paix,
là, Brage à la barbe argentée te chanterait
un nouvel épithalame chaque soir.

Comme la grive chante dans le bois !
Son chant vient des rivages du Walhalla.
Comme la lune brille sur le détroit !
Sa lumière vient du pays des morts.
Le chant et la lumière annoncent
un monde d'amour sans peines ;
ce monde que je veux envisager
avec toi, avec toi, mon Ingeborg !

Ne pleure pas ! La vie coule encore
dans mes veines, ne pleure pas ainsi !
Mais les rêves d'amour et les rêves des hommes
s'assemblent volontiers dans l'azur.
Ah, il te suffit d'ouvrir tes bras vers moi,
de jeter seulement les yeux vers moi,
Pour voir comme il t'est facile de ramener ton rêveur,
de la béatitude des dieux, vers toi !

« Chut, c'est l'alouette. » Non, une tourterelle
dans la forêt, qui roucoule sa fidélité ;
car l'alouette dort encore dans l'herbe,
dans son nid, près de son compagnon.
Les bienheureux ! Il ne leur manque rien,
que le jour vienne ou parte,
leur vie est libre comme les ailes
qui portent ce couple épanoui dans les nues.

« Vois, le jour point. » Non, c'est la flamme
qu'un feu d'alarme jette quelque part à l'est.
Nous pouvons encore parler ensemble
tant que cette chère nuit n'est pas finie.
Endors-toi astre jaune du jour,
et toi aussi, doucement, lueur du matin !
Pour Frithiof, tu peux bien dormir
jusqu'à le fin des temps, si tu veux.

Pourtant il est vain d'espérer ;
voici que souffle une fraîche brise matinale,
et déjà bourgeonnent les roses du levant,
aussi fraîches que les joues de Ingeborg.
Une troupe de chanteurs ailés gazouillent,
espoir frivole, dans le ciel devenu clair,
et la vie s'agite, et les vagues scintillent,
et les ombres et les amants s'envolent.

Le voici dans toute sa gloire !
Soleil d'or, pardonne ma prière !
Je connais cela, un dieu est proche
pourtant, comme il est noble et beau !
Ô, puissé-je avancer sur la voie,
avec autant de puissance que toi maintenant,
et fier et heureux prendre en charge ma vie
en pleine lumière et comme toi triompher !

Je présente ici devant tes yeux
la plus belle que tu puisses voir dans le Nord.
Prends-la sous ta garde, ô très haut !
Elle est ton image sur la verte terre.
Son âme est pure comme tes rayons,
ses yeux son bleus comme ton ciel,
et le même or, qui teinte ton front,
elle l'a reçu sur ses boucles.

Au-revoir, mon amour ! Une prochaine fois,
pour une longue nuit nous nous reverrons. Au-revoir !
Encore un baiser sur le front
et un autre sur tes lèvres !
Dors maintenant, et rêve de moi, et éveille-toi
à midi ; et l'âme fidèle
compte les heures comme moi, et solitaire
brûle comme moi ! Au-revoir, au-revoir !

View text with all available footnotes

Text Authorship:

  • Translation from Swedish (Svenska) to French (Français) copyright © 2015 by Pierre Mathé, (re)printed on this website with kind permission. To reprint and distribute this author's work for concert programs, CD booklets, etc., you may ask the copyright-holder(s) directly or ask us; we are authorized to grant permission on their behalf. Please provide the translator's name when contacting us.
    Contact: licenses@email.lieder.example.net

Based on:

  • a text in Swedish (Svenska) by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiofs lycka", appears in Frithiofs saga, no. 7
    • Go to the text page.

 

This text was added to the website: 2015-10-07
Line count: 192
Word count: 1319

Gentle Reminder

This website began in 1995 as a personal project by Emily Ezust, who has been working on it full-time without a salary since 2008. Our research has never had any government or institutional funding, so if you found the information here useful, please consider making a donation. Your help is greatly appreciated!
–Emily Ezust, Founder

Donate

We use cookies for internal analytics and to earn much-needed advertising revenue. (Did you know you can help support us by turning off ad-blockers?) To learn more, see our Privacy Policy. To learn how to opt out of cookies, please visit this site.

I acknowledge the use of cookies

Contact
Copyright
Privacy

Copyright © 2025 The LiederNet Archive

Site redesign by Shawn Thuris