Träd fram, du nattens gud, att solens lågor dämpa, bjud stjärnan på din sky mot aftonrodnan kämpa, gör ljumma böljan kall, slut ögats förlåt till, kom lindra kval och krämpa och blodets heta svall. Ditt täcke gömmer allt, betraktom Floras gårdar; här skönsta höjder fly, där mörka griftevårdar på svarta kullar stå. Och, under uvars gråt, mullvador, ormar, mårdar ur sina kamrar gå. Vid källan allt är tyst, knappt rör sig minsta myra, när mot dess klara djup Timantes i sin yra bespeglar månans klot. På grenen av en alm Alexis hängt sin lyra, och slumrat vid dess fot. Det späda vattensorl, som ned i mossan spelar och uti rännlars språng kring fältet sig fördelar, gör ögats sömn så söt, att döden liksom känns var droppa blod förstela, i själva hälsans sköt. En ljum och kylig blåst emellan löven susar, och under trädens rusk den mörkblå böljan krusar, kring roddarns blanka år. Mot klippan, vid ett plump, dit strömmen inåt frusar, den glupska gäddan slår. Där ligger jägarn trött, med hatten under öra; vid bössan mot hans arm, att minsta buller höra, sig hunden lagt i ring. och fiskarn nyss begynt sin not i vassen snöra, och plaska stranden kring. På trädgårdssängens brant, som nedåt viken drager, den trevne åbon syns, vid månans halva dager, med vattenkannan fylld. Hans täppa syns så grön, var planta frisk och fager, försilvrad och förgylld. Vinrankans duvna prål åt muren vill sig luta, tulpanens skrumpna blad sig mer och mer tillsluta, vid regnets glesa skur. Längst ut åt ängens rymd hörs sista gången tuta vallhjonet i sin lur. Nu sitter lärkan tyst, sin gröna dörr tilltäpper, i rågskyln någon gång den svarta fågeln knäpper vid syrsans fräna ljud. Helt låg syns svalans flykt, när Pan dess vingar släpper, till regnets förebud. Ur gräset skymtar fram ringblomman och vitsippan; just där sädsärlan sprang, den skogens nippertippan, med sina snabba tripp, här sparvens späda kval, och ungarne på klippan, kip kip, kyp kyp, kip kip. Kring nattens majestät sig allt i dvala sänker, mot rodnan av ett moln en åldrig urna blänker uppå en ättehög. Bland drakar där på gods, bland gyllne bloss och skänker, sig Plutos skugga smög. Nu råder nattens frid, och ögat vill sig sluta, lägg bort din pipa, Pan! Alexis, tag din luta, och sjung i skogens valv! Cykloper, fauner, tyst! Hålt, gastar, opp att tjuta vid storm och jordeskalv. Bjud Eol vid ditt spel, att vädrens ras förvilla, bjud tystnad upp i skyn, bjud Neptun sitta stilla på sina mörka grund. Befall att klippans spets må tysta floder spilla på denna dyra stund. Tillåt najaden ej vid stranden sig få löja, bryt den tritonens arm, som brottas om dess slöja och grumlar flod och älv. Må sunnanvädret ej den minsta ilning röja; Apollo spelar själv. Arachne, fäll din nål och lät din ränning stanna; kan du ditt ömma bröst mot lutans våld bemanna? Nej, lyssna vid hans slag. Vulcan, lägg släggan ner, håll handen för din panna. Men nu - nu somnar jag.
Text Authorship:
- by Carl S. Michael Bellman (1740 - 1795), "Aftonkväde", appears in Fredmans sånger , no. 32 [author's text checked 1 time against a primary source]
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- [ None yet in the database ]
Settings in other languages, adaptations, or excerpts:
- Also set in German (Deutsch), a translation by Adolf Wilhelm Ernst von Winterfeld (1824 - 1888) , "[Lied Nr. IV]. Abend-Lied" ; composed by Klaus Miehling.
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
This text was added to the website: 2015-10-05
Line count: 75
Word count: 502
Tritt vor Du Gott der Nacht, der Sonne Strahl zu brechen, Und laß der Sterne Heer die Abendröthe schwachen; Das laue Meer kühl' ab. Der Menschheit sende Schlaf und lind're ihr Gebrechen Mit Deinem Zauberstab. Dein dunkler Schleier fällt, senkt sich auf Flora's Prangen; Dort sieht man welke Kränz' an schwarzen Kreuzen hangen, Die auf dem Hügel steh'n. Der scheue Uhu klagt; Maulwürfe, Marder, Schlangen Aus ihren Kammern geh'n. Am Quell ist Alles still; kein Vogel wagt zu singen, Kein Lüftchen durch das Laub des stillen Wald's zu dringen; Der bleiche Mond nur wacht; Mit ihm die Sternelein, die auf des Aethers Schwingen Durchzieh'n die stille Nacht. Des Wassers leiser Ton, das durch das Moos hinfließet, Mit sanftem Murmeln sich hinab in's Thal ergießet, Thut unserm Ohr so wohl, Daß Nacht den Sinn umfängt, das müde Aug' sich schließet Und sagt dem Tag: Leb' wohl! -- Ein leises Säuseln nun die Bäume sanft erschüttert; Das abgefall'ne Laub im klaren Wasser zittert Deß Ruhe es gestört. Dort in der kleinen Bucht, von Bäumen rings umgittert, Man Fische plätschern hört. Hier liegt der Jäger müd', die Hand ruht am Gewehre, Sein Kopf auf seinem Hut; daß jeden Laut er höre Wacht Caro, spitzt das Ohr. Der Fischer legt sein Netz, keucht unter seiner Schwere Und raschelt in dem Rohr. In seinen Garten sieht man jetzt den Gärtner treten; Mit seiner Gießkann' geht er zwischen seinen Beeten, Vorsichtig, halb gebückt. Die Blümchen danken ihm, sie lächeln, sie erröthen Daß sie so schön geschmückt. Die schwache Ranke will der Mauer sich anschmiegen, Die Tulpe ihren Kelch zur Nacht zusammenfügen; Jetzt ruhet Alles bald. Von der Schalmeyen Klang, der jüngst dem Thal entstiegen, Der letzte Ton verhallt. Es sitzt die Lerche still in ihrer grünen Klause; Der Igel schwelgt im Korn bei seinem Abendschmause, Im Wald der Kuckuk schrei't. Die Schwalbe fliegt so tief, so schnell, macht keine Pause, Verkündet Regenzeit. Auf grünem Polster wiegt sich müd' das Gänseblümchen; Dort hüpft die Elster hin, des Waldes Plaudermühmchen: Trip trip, wipp wipp, trip trip. Der Fink kommt spät zu Haus, bringt seinen Jungen Krümchen, Sie danken ihm: pip pip. -- Nun vor dem Gott der Nacht in Schlummer Alles sinket; Auf jenem Hünengrab dort eine Urne blinket, Still trauernd, feierlich. Durch bleiche Gräber, die der Mond noch bleicher schminket, Schleicht Plutos Schatten sich. Die müde Erde schläft. O möge Nichts sie stören! Leg' fort die Pfeife Pan! Die Laute will ich hören, Sie spiel' das Wiegenlied. Cyclopen, Faune, still! Weckt nicht die müden Föhren, Wenn ihr vorüber zieht. Entsende Aeolos, als Boten Deine Winde, Ermahn' Neptun zur Ruh, lull' ihn in Schlaf geschwinde Auf tiefem Meeresgrund. Die Fluth tret' leise auf; die Luft sei warm und linde In dieser Weihestund! -- Najaden sollen nicht im Wellenbade lärmen, Tritonen lüstern nicht den Badeplatz umschwärmen Neugierig, toll und voll. Die Götterruhe soll das ganze All erwärmen. O hört, es spielt Apoll! -- Ariadne höre auf, laß ruh'n die fleiß'gen Hände, Daß sich Dein ganzes Sein dem Göttersang zuwende Und drin versenke sich. Vulcan, den Hammer fort! Lösch auf dem Heerd die Brände -- Doch nun -- nun schlaf' auch ich!
K. Miehling sets stanzas 1-5, 11-15
About the headline (FAQ)
Confirmed with Der Schwedische Anakreon, Auswahl aus C. M. Bellman's Poesien, aus dem Schwedischen von A. v. Winterfeld. Nebst Sammlungen über Bellman's Leben und Charakteristik, Berlin, Verlag von A. Hofmann und Comp., 1856, pages 155-158.
Text Authorship:
- by Adolf Wilhelm Ernst von Winterfeld (1824 - 1888), "[Lied Nr. IV]. Abend-Lied" [author's text checked 1 time against a primary source]
Based on:
- a text in Swedish (Svenska) by Carl S. Michael Bellman (1740 - 1795), "Aftonkväde", appears in Fredmans sånger , no. 32
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- by Klaus Miehling (b. 1963), "Abend-Lied (Lied Nr. IV)", op. 242 no. 4 (2015), stanzas 1-5,11-15 [ alto, basso continuo ], from Sechs Lieder nach Carl Michael Bellman aus Fredman's Gesängen in der Übersetzung von Adolf von Winterfeld für Alt und B.c., Soloinstrument ad libitum [sung text checked 1 time]
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
This text was added to the website: 2015-10-05
Line count: 75
Word count: 516