Under strandens granar lekte gossen
Vid en vik af den besjungna Saimen.
Honom såg ur böljans salar Necken,
Såg med kärlek på den sköna gossen,
Önskande att honom till sig locka.

Då som gubbe steg han först på stranden,
Men den muntre gossen flydde honom;
Och som yngling steg han sen på stranden,
Men den muntre gossen bidde icke;
Sist, förvandlad till en yster fåle,
Steg han upp och hoppade bland träden.

Nu när gossen såg den muntra fålen,
Gick han sakta lockande till honom,
Grep i hast hans man och sprang på ryggen,
Lysten att en glädtig ridt försöka; 
Men i samma ögonblick till djupet 
Flydde Necken med sitt sköna byte.

Kom så gossens moder ner till stranden, 
Sökande sitt barn med sorg och tårar. 
Henne såg ur böljans salar Necken,
Såg med kärlek på den sköna qvinnan,
Önskande att henne till sig locka.

Då som gubbe steg han först på stranden,
Men den sorgsna qvinnan flydde honom;
Och som yngling steg han sen på stranden. 
Men den sorgsna qvinnan bidde icke; 
Sist, förvandlad till den muntra gossen,
Låg han glad och vaggade på vågen.

Nu, när modern såg sin son den sörjde,
Sprang hon ut i böljan i hans armar,
Lysten att ur vådan honom rädda;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde Necken med sitt sköna byte.