Seitsemän yksinlaulua pianon säestyksellä Runebergin teksteihin = 7 sånger (Seven songs) , opus 13

Under strandens granar lekte gossen
Vid en vik af den besjungna Saimen.
Honom såg ur böljans salar Necken,
Såg med kärlek på den sköna gossen,
Önskande att honom till sig locka.

Då som gubbe steg han först på stranden,
Men den muntre gossen flydde honom;
Och som yngling steg han sen på stranden,
Men den muntre gossen bidde icke;
Sist, förvandlad till en yster fåle,
Steg han upp och hoppade bland träden.

Nu när gossen såg den muntra fålen,
Gick han sakta lockande till honom,
Grep i hast hans man och sprang på ryggen,
Lysten att en glädtig ridt försöka; 
Men i samma ögonblick till djupet 
Flydde Necken med sitt sköna byte.

Kom så gossens moder ner till stranden, 
Sökande sitt barn med sorg och tårar. 
Henne såg ur böljans salar Necken,
Såg med kärlek på den sköna qvinnan,
Önskande att henne till sig locka.

Då som gubbe steg han först på stranden,
Men den sorgsna qvinnan flydde honom;
Och som yngling steg han sen på stranden. 
Men den sorgsna qvinnan bidde icke; 
Sist, förvandlad till den muntra gossen,
Låg han glad och vaggade på vågen.

Nu, när modern såg sin son den sörjde,
Sprang hon ut i böljan i hans armar,
Lysten att ur vådan honom rädda;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde Necken med sitt sköna byte.

Der jag satt i drömmar vid en källa,
Hörde jag en kyss på mina läppar
Sakta tala till en annan detta:
Se, hon kommer, se, se, den blyga fliekan kommer redan;
Inom några stunder sitter jag
På hennes rosen låppar,
Och hon bär mig troget hela dagen,
Näns ej smaku på ett enda smultron,
Att ej blanda mig med smultron saften,
Näns ej dricka ur den klara källan,
Att ej krossa mig mot glasets bräddar,
Näns ej hviska ens ett ord om kärlek,
Att ej fläkta mig från rosen läppen.

Mörker rådde i mitt sinne,
Kallt mitt arma hjerta kändes,
Innan kärleken der inne
Af en vänlig ängel tändes.

Ser du solen efter natten
Strålande på fästet tåga,
Dimmor skingras, land och vatten
I ett helgon skimmer låga.

Ser du bilden af mitt hjerta:
Så dess första morgon grydde,
Så med fruktan, tomhet, smärta
Skuggan från dess verldar flydde.

Sol, som lifvets natt förjagar,
Kärlek, om ett bröst du glömmer,
Hvartill dessa mulna dagar,
Som man utan dig fördrömmer.

Dessa dagar evigt like,
Dessa hopplöst långa stunder,
Detta lif i dödens rike
Utan ljus och utan under.

Våren flyktar hastigt, 
Hastigare sommarn,
Hösten dröjer länge,
Vintern ännu längre.
Snart I sköna kinder,
Skolen i förvissna
Och ej knoppas mera.
Gossen svarte åter:

Än i höstens dagar 
Gläda vårens minnen,
Än i vinterns dagar 
Räcka sommarns skördar. 
Fritt må våren flykta,
Fritt må kinden vissna,
Låt oss nu blott äska,
Låt oss nu blott kyssas.

Tröttad lade jag mig ned på bädden,
Att i sömnen glömma sorg och saknad,
Men en dröm sig smög till hufvudgärden,
Hviskande uti mitt öra detta:
"Vakna, hon är här, den sköna flickan,
Blicka upp, att hennes kyss emotta!"
Och jag slår med glädje upp mitt öga.
Hvar är drömmen? Som en rök försvunnen.
Hvar är flickan? Bortom land och sjöar.
Hvar är kyssen? Ack, blott i min längtan.

Mig ej lockar din skatt, Afrikas gyllne flod!
Ej din perla jag sökt, strålande Ocean!
Friggas hjerta mig lockar,
Röjdt i tårade ögats dagg.

O, hur ringa för mig vore en gränslös verld,
Med dess solar af guld, med dess demanters sken,
Mot den verld jag med henne
Hänryckt gömmer i sluten famn.

Hvad af stoftet hon lånt, vad hon af himlen har,
Kan jag skilja det mer, än på vår sommarsky
Hvad blott aftonen målar
Eller morgonens blomsterhand?

Tanke svindlar och syn, när i dess blick jag ser,
Liksom såge jag ned i ett omätligt djup,
Tills jag spritter ur dvalan
Vid en kyss af dess purpurmund.

Säg, hvar fostrades du, leende engel, säg!
Tills du sänkte dig ned, och åt ditt rosentjäll
Gaf gestalten af Frigga,
Att försköna min vandring här.

Mulnar banan ibland, skjuter ett törne fram,
Suckar anden engång, tryckt af sin bojas ok,
O, hur saligt att ila
I den älskades armar då!

Jorden smeker min fot, ljuv som en vårvind der,
Lifvets fjettrande tyngd lätt som en bubbla käns,
Och af svällande pulsar
Vaggas själen till Gudars ro.

På marken vistas fogeln blott,
Och löfven skymma än,
Jag har ej gjort ett enda skott,
Och det blir qväll igen.

Om vintern komme hit engång
Med drifvor i sitt fjät,
Jag såge bättre ripans gång
Och orren hölle trä't.

Om luften ville blifva sval,
Och löfven falla se'n,
Jag såg kanske i nästa dal
En flock af järpar re'n.

Dock snart skall ripans spår sig te
Och järpens skygd förgå;
Men den, som helst jag ville se,
Skall jag ej se ändå.

Jag blickar här, hon blickar der,
Men ack, vi mötas ej!
Jag kunde stå, der blicken år,
Och såge henne ej.

Emellan oss är sjö, är fjäll,
Är mo med furu på,
Emellan oss är dag och qväll
Och kanske natt också.