Och solen sjönk, och kvällen kom, den milda sommarkvällen,
Ett sken av mattad purpur göts kring bygderna och tjällen,
Från dagens mödor glad och trött en skara lantmän kom,
De fyllt sitt värv, de vände nu till sina hyddor om.

De fyllt sitt värv, de gjort sin skörd, en dyrbar skörd den gången,
En djärv, fientlig krigartrupp var nedgjord eller fången,
De dragit ut till kamp mot den vid morgonsolens sken;
När allt i seger ändat var, då var det afton ren.

Helt nära fältet, där den stått, den långa, heta striden,
Vid vägen låg ett litet torp, halvt öde då för tiden.
På stugans låga trappa satt en flicka tyst och såg,
Hur skaran kom och drog förbi i fridsamt återtåg.

Hon såg som den, som söker, ser; vem vet, på vad hon tänkte?
På kinden brann en högre färg, än aftonrodnan skänkte.
Hon satt så stilla, men så varm, så spanande ändå,
Att, om hon lyssnat, som hon såg, hon hört sitt hjärta slå.

Men truppen gick sin bana fram, och flickan såg den tåga;
Till varje led, till varje man hon blickade en fråga,
En fråga, bävande och skygg, en fråga utan röst,
Mer tyst än sucken själv, som smög ur hennes fulla bröst.

När hela skaran gått förbi, de första som de sista,
Då svek den arma flickans lugn, då sågs dess styrka brista;
Hon grät ej högt, men pannan sjönk mot hennes öppna hand,
Och stora tårar sköljde ljuvt den friska kindens brand.

"Vad är att gråta? Fatta mod, än står oss hoppet åter,
O dotter, hör din moders röst, en fåfäng tår du gråter;
Den, som ditt öga sökte nyss och nu ej återfann,
Han lever än, han tänkt på dig, och därför lever han.

Han tänkt på dig, han följt mitt råd att ej gå blint mot faran,
Det var mitt tysta avskedsord, då han drog hän med skaran.
Av tvång han följde truppen åt, hans håg var ej att slåss,
Jag vet, han ville icke dö från livets fröjd och oss."

Och flickan såg med bävan opp, ur sorgsna drömmar vaknad,
Det var, som om en aning stört det stilla hjärtats saknad.
Hon dröjde ej, hon såg en gång ditåt, där striden brann,
Och smög på väg och flydde tyst och skymdes och försvann.

En stund flöt bort, en stund ännu, det led mot natten redan,
I skyn sam molnet silvervitt, men skymning låg där nedan.
"Hon dröjer än; o dotter kom, din oro fåfäng är,
I morgon, innan solen gryr, är ren din brudgum här."

Och dotter kom, med tysta fjät hon nalkades sin moder;
Det blida ögat skymdes nu av inga tårefloder,
Men hennes hand, till hälsning räckt, var kall som nattens vind,
Och vitare än fästets sky var hennes svala kind.

"Red mig en grav, o moder kär, min levnadsdag är liden;
Den man, som fick mitt hjärtas tro, har flytt med skam ur striden,
Har tänkt på mig, har tänkt på sig, har följt ert varningsord
Och svikit sina bröders hopp och sina fäders jord.

När skaran kom, och han ej kom, begrät jag nyss hans öde,
Jag trodde, att han låg som man på fältet bland de döde;
Jag sörjde, men min sorg var ljuv, den var ej bitter då,
Jag velat leva tusen år att honom sörja få.

O moder, jag har sökt bland lik till sista skymt av dagen,
Men ingen av de slagna bar de kära anletsdragen.
Nu vill jag icke dväljas mer på denna svekets ö,
Han fanns ej bland de döda här, och därför vill jag dö."