by Johan Ludvig Runeberg (1804 - 1877)
Translation by Paavo Cajander (1846 - 1913)

Torpflickan
Language: Swedish (Svenska) 
Och solen sjönk, och kvällen kom, den milda sommarkvällen,
Ett sken av mattad purpur göts kring bygderna och tjällen,
Från dagens mödor glad och trött en skara lantmän kom,
De fyllt sitt värv, de vände nu till sina hyddor om.

De fyllt sitt värv, de gjort sin skörd, en dyrbar skörd den gången,
En djärv, fientlig krigartrupp var nedgjord eller fången,
De dragit ut till kamp mot den vid morgonsolens sken;
När allt i seger ändat var, då var det afton ren.

Helt nära fältet, där den stått, den långa, heta striden,
Vid vägen låg ett litet torp, halvt öde då för tiden.
På stugans låga trappa satt en flicka tyst och såg,
Hur skaran kom och drog förbi i fridsamt återtåg.

Hon såg som den, som söker, ser; vem vet, på vad hon tänkte?
På kinden brann en högre färg, än aftonrodnan skänkte.
Hon satt så stilla, men så varm, så spanande ändå,
Att, om hon lyssnat, som hon såg, hon hört sitt hjärta slå.

Men truppen gick sin bana fram, och flickan såg den tåga;
Till varje led, till varje man hon blickade en fråga,
En fråga, bävande och skygg, en fråga utan röst,
Mer tyst än sucken själv, som smög ur hennes fulla bröst.

När hela skaran gått förbi, de första som de sista,
Då svek den arma flickans lugn, då sågs dess styrka brista;
Hon grät ej högt, men pannan sjönk mot hennes öppna hand,
Och stora tårar sköljde ljuvt den friska kindens brand.

"Vad är att gråta? Fatta mod, än står oss hoppet åter,
O dotter, hör din moders röst, en fåfäng tår du gråter;
Den, som ditt öga sökte nyss och nu ej återfann,
Han lever än, han tänkt på dig, och därför lever han.

Han tänkt på dig, han följt mitt råd att ej gå blint mot faran,
Det var mitt tysta avskedsord, då han drog hän med skaran.
Av tvång han följde truppen åt, hans håg var ej att slåss,
Jag vet, han ville icke dö från livets fröjd och oss."

Och flickan såg med bävan opp, ur sorgsna drömmar vaknad,
Det var, som om en aning stört det stilla hjärtats saknad.
Hon dröjde ej, hon såg en gång ditåt, där striden brann,
Och smög på väg och flydde tyst och skymdes och försvann.

En stund flöt bort, en stund ännu, det led mot natten redan,
I skyn sam molnet silvervitt, men skymning låg där nedan.
"Hon dröjer än; o dotter kom, din oro fåfäng är,
I morgon, innan solen gryr, är ren din brudgum här."

Och dotter kom, med tysta fjät hon nalkades sin moder;
Det blida ögat skymdes nu av inga tårefloder,
Men hennes hand, till hälsning räckt, var kall som nattens vind,
Och vitare än fästets sky var hennes svala kind.

"Red mig en grav, o moder kär, min levnadsdag är liden;
Den man, som fick mitt hjärtas tro, har flytt med skam ur striden,
Har tänkt på mig, har tänkt på sig, har följt ert varningsord
Och svikit sina bröders hopp och sina fäders jord.

När skaran kom, och han ej kom, begrät jag nyss hans öde,
Jag trodde, att han låg som man på fältet bland de döde;
Jag sörjde, men min sorg var ljuv, den var ej bitter då,
Jag velat leva tusen år att honom sörja få.

O moder, jag har sökt bland lik till sista skymt av dagen,
Men ingen av de slagna bar de kära anletsdragen.
Nu vill jag icke dväljas mer på denna svekets ö,
Han fanns ej bland de döda här, och därför vill jag dö."

K. Collan sets stanzas 12-14
F. von Schantz sets stanza 12
A. Lindblad sets stanzas 12-14

Authorship:

Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):

Available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):


Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]

This text was added to the website: 2009-11-04
Line count: 56
Word count: 595

Torpan tyttö
Language: Finnish (Suomi)  after the Swedish (Svenska) 
Ja päivä laski, suvinen tul' ilta ihanainen,
majoille maille valahti jo rusko sammuvainen,
väsynyt päivän vaivoista miesjoukko vaeltaa,
työn tehtyään se kotihin iloiten palajaa.

Työns' on se tehnyt, niittänyt on viljan kallihimman,
vihollisjoukon vanginnut tai lyönyt rohke'imman.
Kun päivä nous', se taisteluun jo oli lähtenyt,
kun voitto viimein saatihin, ol' ilta ehtinyt.

Lähellä kenttää taistelun, tuon kestävän ja hurjan;
tiepuolessa sä töllin näit puol'aution ja kurjan.
Tuvanpa portaall' ääneti siin' istuu neitonen,
palausmatkaa hiljaista urosten katsellen.

Hän katsoo niinkuin etsivä; mik' ompi huolenani?
Kirkkaampi illan ruskoa on hohto poskillansa.
Hän katsoo hartaast', ääneti;--jos kuuntelisi hän
niin kuin hän katsoo, kuulis hän sydämens' sykkivän.

Mut joukko kulkee kulkuaan, ja tyttö silmillänsä
jokaiseen riviin, mieheenkin lähettää kyselmänsä;
kyselmä ujo, kaihtiva ja äänetön on tää,
hiljempi huokaustakin, povesta hiipivää.

Miesjoukko siitä sivuitse kun kulkeneeksi saapi,
jo loppuu rauha raukan tuon, ja rinta raukeaapi;
ei vaikeroi hän, otsa vaan se vaipuu kätehen,
ja kyynelvirta kuumalle valuvi poskellen.

"Mitäpä itket? Huoli pois! Viel' ompi toivomista,
oi, äitis ääntä kuulehan, ei tyhjää itkemistä;
hän, jota äsken joukossa ei silmäs keksinyt.
elossa on, sua muisti hän, ja siksi elää nyt."

"Sua muisti hän, ja noutanut hän on sun äitis mieltä,
ja, niinkuin pyysin lähteissään, väistäinnyt vaaran tieltä.
Ei mielens' ollut sotimaan, pakosta seuras hän,
pois meist' ei kuolla tahtonut eik' ilost' elämän."

Vavahtain tyttö heräsi suruisist' unelmista,
kuin aavistus ois häirinnyt sydämen kaipaamista.
Ei viipynyt hän, katseen loi pikaisen kentällen
ja läksi hiljaa, hiipi pois, hämyhyn kadoten.

Kuluvi hetki, toinenkin, jo yö on ehtimässä,
hopeina pilvet hohtavat, mut maa on hämärässä.
"Hän viipyy vielä; turha on, oi tytär, tuskasi,
jo ennen päivän koittoa on täällä sulhosi."

Ja tytär tulee, hiljalleen hän astuu äidin luokse;
ei enää sulosilmistä nyt kyynelvirrat luokse,
mut kylmä niinkuin tuuli yön käs' tervehtivä on
ja vaaleampi pilveä on "onki--rusoton. .

"Tee hauta mulle, äitini, jo päättyy päivät multa;
paennut taistelua on tuo kurja sulho-kulta;
mua muistanut ja itseään, ja sua kuullut vaan,
ja veljein toivon pettänyt ja isiensä maan."

"Kun tuli muut, mut armas ei, hänt' itkin kaipaellen,
ma luulin hänen kaatuneen uroona tanterellen;
suruni oli suloinen, ei haikea kuin nyt,
hänt' oisin tuhat vuottakin ma surra mielinyt.",

"Voi äiti, yöhön pimeään ma etsin kaatuneista,
mut noita armaan kasvoja ei ollut kellään heistä.
Viekkaassa tässä maailmass' en viihdy kauempaa,
kuolleissa kosk' ei ollut hän, ma toivon kuolemaa."

Authorship:

Based on:

Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):

    [ None yet in the database ]


Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]

This text was added to the website: 2009-11-04
Line count: 56
Word count: 384