by Esaias Tegnér (1782 - 1846)
Frithiof kommer till kung Ring
Language: Swedish (Svenska)
Kung Ring han satt i högbänk om julen och drack mjöd, hos honom satt hans drottning så vit och rosenröd. Som vår och höst dem båda man såg bredvid varann; hon var den friska våren, den kulna höst var han. Då trädde uti salen en okänd gubbe in, från huvud och till fötter han insvept var i skinn. Han hade stav i handen, och lutad sågs han gå, men högre än de andra den gamle var ändå. Han satte sig på bänken längst ned vid salens dörr; där är de armas ställe ännu, som det var förr. De hovmän logo smädligt och sågo till varann och pekade med fingret på luden björnskinnsman. Då ljungar med två ögon den främmande så vasst, med ena handen grep han en ungersven i hast, helt varligen han vände den hovman upp och ned; då tystnade de andra -- vi hade gjort så med. "Vad är för larm där nere? Vem bryter kungens frid? Kom upp till mig, du gamle, och låt oss talas vid! Vad är ditt namn? Vad vill du? Var kommer du ifrån?" Så talte kungen vredgad till gubben, gömd i vrån. "Helt mycket spör du, konung, men jag dig svara vill. Mitt namn ger jag dig icke, det hör mig ensam till. I Ånger är jag uppfödd, min arvgård heter Brist, hit kom jag ifrån Ulven, hos honom låg jag sist. Jag red i forna dagar så glad på drakens rygg, han hade starka vingar och flög så glad och trygg; nu ligger han förlamad och frusen jämte land, själv är jag gammal vorden och bränner salt vid strand. Jag kom att se din vishet, i landet vida spord, då mötte man med hån mig, för hån är jag ej gjord; jag tog en narr för bröstet och vände honom kring, dock steg han upp helt oskadd, förlåt mig det, kung Ring!" -- "Ej illa", sade kungen, "du lägger dina ord; de gamla bör man ära, kom, sätt dig vid mitt bord! Låt din förklädning falla, låt se dig, som du är, förklädd trivs glädjen icke, jag vill ha glädje här." Och nu från gästens huvud föll luden björnhud ner; i stället för den gamle envar en yngling ser. Ifrån den höga pannan kring skuldran bred och full de ljusa lockar flöto liksom ett svall av gull. Och präktig stod han för dem i sammetsmantel blå, i handsbrett silverbälte med skogens djur uppå. I drivet arbet' alla den konstnär bragt dem an, och runt kring hjältens midja de jagade varann. Och ringens gyllne smycke kring armen satt så rikt, vid sidan häng hans slagsvärd, en stannad ljungeld likt. Den lugna hjälteblicken kring sal och gäster for; skön stod han där som Balder och hög som Asa-Tor. Den häpna drottnings kinder de skifta färg så snällt, som röda norrsken måla de snöbetäckta fält; som tvenne vattenliljor inunder stormens larm stå gungande på vågen, så hävdes hennes barm. Nu blåste lur i salen, och tyst blev överallt, ty nu var löftets timme, och in bars Frejers galt, med kransar omkring bogen och äpple uti mund, och fyra knän han böjde på silverfatets rund. Och konung Ring sig reste i sina lockar grå, han rörde galtens panna och gjorde löfte så: "Jag svär att Fritiof vinna, fastän en kämpe stor; så hjälpe Frej och Oden, därhos den starke Tor!" Med trotsigt löje reste sig främlingen så hög, en blixt av hjältevrede hans anlet' överflög; han slog sitt svärd i bordet, så det i salen klang, och upp från ekebänken varenda kämpe sprang. "Och hör du nu, herr konung, mitt löfte ävenväl: ung Fritiof är min frände, jag känner honom väl. Jag svär att Fritiof skydda, och var det mot en värld; så hjälpe mig min norna, därhos mitt goda svärd!" Men kungen log och sade: "Helt dristigt är ditt tal, dock, orden äro fria i nordisk kungasal. Fyll honom hornet, drottning, med vin, som du har bäst! Den främling, vill jag hoppas, i vinter är vår gäst." Och drottningen tog hornet, som framför henne stod, av urens panna brutet, en kostelig klenod, på blanka silverfötter, med mången gyllne ring, med forntidsbilder sirad och runeskrift omkring. Med nederslagna ögon hon räckte hornet då, men darrande var handen, och vin blev spillt därpå. Som aftonrodnans purpur på liljorna ibland, de dunkla droppar brunno på hennes vita hand. Och glad tog gästen hornet utav den ädla fru; ej tvenne män det tömde, som männer äro nu; men lätt och utan tvekan, den drottning till behag, den väldige det tömde uti ett andedrag. Och skalden tog sin harpa -- han satt vid kungens bord -- och sjöng ett hjärtligt kväde om kärleken i Nord, om Hagbart och skön Signe, och vid hans djupa röst de hårda hjärtan smälte i stålbeklädda bröst. Han sjöng om Valhalls salar och om einheriars lön, om tappra fäders bragder på fältet och på sjön. Då grep var hand åt svärdet, då flammade var blick, och flitigt omkring laget det djupa hornet gick. Helt skarpt blev där nu drucket allt i det kungahus, varenda kämpe tog sig ett ärligt julerus, gick sedan bort att sova förutan harm och sorg; men konung Ring den gamle sov hos skön Ingeborg.
B. Crusell sets stanza 1
C. Ridderstolpe sets stanza 1
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiof kommer till kung Ring", appears in Frithiofs saga, no. 17 [author's text checked 1 time against a primary source]
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- by Bernhard Henrik Crusell (1775 - 1838), "Frithiof kommer till kung Ring ", 1826, stanza 1 [ voice and piano ], from Tolv sånger ur Fritiofs saga... Ny upplaga, tillökt och förbättrad [earlier, Tio sånger ur Frithiofs saga satta i musik och tillägnade Frithiofs skald], no. 9, note: this was no. 8 in the earlier song cycle [sung text checked 1 time]
- by Caroline Ridderstolpe (1793 - 1878), "Frithiof kommer till kung Ring", stanza 1 [ voice and piano ], from Schwedische Lieder aus Axel und Frithiof, no. 5, also set in German (Deutsch) [sung text checked 1 time]
Settings in other languages, adaptations, or excerpts:
- Also set in German (Deutsch), a translation by Ludolf Gottfried Schley (1798 - 1859) [an adaptation] ; composed by Caroline Ridderstolpe.
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
This text was added to the website: 2009-11-04
Line count: 96
Word count: 860