Sex sånger , opus 18

Förr, när min vän var här,
var mig en vårdag kort;
Nu då han borta är,
är mig en höstdag lång!

"Ack hvad den dagen flyr!"
säga de andra nu -
"Ack hvad den dagen flyr!"

Jag: "hvad den långsam är"
O, att den ville fly!
Kommer ej qvälen snart?
Kommer ej nattens ro?

Satte jag mig på bergets kam, 
spejade ut över fjärden, 
såg, huru [solen]1 i väster sam, 
långt, långt i väster gick färden. 
Tiden förgår, 
nyss var det vår, 
snart ligger höst över världen. 

Dagar ha [kommit och dagar]2 ha gått 
en gång väl kommer den sista, 
flyktig är lyckan och knappt dess mått 
tung är den ändå att mista. 
Luftbyggda slott 
skimra ju blott, 
skimra och locka och brista. 

Dårar de tänka och dårar tro, 
dårar de mena och hoppas, 
hoppas, att frön, som i jorden gro, 
växa till skördar och knoppas. 
Brodden den dör, 
frosten förstör 
det som i markerna stoppas.

  Säf, säf, susa,
  Våg, våg, slå, 
  I sägen mig hvar Ingalill 
  den unga månde gå?

Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,
Det var när sista vår stod grön.

De voro henne gramse vid Östanålid,
Det tog hon sig så illa vid.

De voro henne gramse för gods och gull
Och för hennes unga kärleks skull.

De stucko en ögonsten med tagg,
De kastade smuts i en liljas dagg.

  Så sjungen, sjungen sorgsång,
  I sorgsna vågor små,
  Säf, säf, susa,
  Våg, våg, slå!

Elden, som brinner på härden i kväll och skimrar igen på din kind, min vän
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Hvor skulde jeg kunne glemma dig, min perleskinnende Skat?
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Aftenluft, blomsterduft, dugg, som sagte, sagte falder
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —