Kaksi yksinlaulua pianon säestyksellä = 2 sånger , opus 35

Jubal såg en svana fly
öfver vattnet högt mot sky,
spände hastigt bågen.
Klang, ljöd strängen. Som en il
fågeln, träffad af hans pil,
föll att dö på vågen.

Solen sjönk i samma stund,
purpur dränkte himlens rund,
lunden hördes susa;
och en ljuf melodisk vind
smekte sakta Jubals kind,
for att böljan krusa

Svanen sjöng: »hvad ljuflig klang,
yngling, från ditt vapen sprang
når du grymt mig fällde —?
Sträng till sträng du binda skall,
spela så för världen all,
prisa skaparns välde!»

Sjöng så Jubal: »svana hvit,
hvarje kväll jag vänder hit
att din död besjunga.
Ty du lade till mitt bröst
strängaspelets ljufva tröst,
sången på min tunga.»

Det frasar af silke, det strålar af rubiner,
Det böljar af bländande guldbrokad
Och natten är stilla och fullmånen skiner
I glans öfver kejsarens stoltastad.

Och skuggorna falla så mörka och stora
På gatornas glättade mar morsten.
Hon kommer, kejsarinnan, hon nalkas, Teodora,
I full månens skimrande, skälfvande sken.

Nu, nalkas Teodora min lustgård i natten,
När österlandets rosor stå röda som blod,
Och svagt sorlar springbrunnens plaskande vatten,
Och månljuset dallrar kring Astarots stod.

Hon kommer med smygande fotsteg som knarra så sakta,
Så sakta på gångarnas sand,
Hon nalkas med lemmar som skälfva
Och darra af lågande lustars omättliga brand.

Teodora, jag vill kyssa dina läppar, som befalla
Och kyssa och smila i samma sekund,
Kejsarinna, jag vill kyssa din hånande, kalla
Och törstande heta, förrädiska mun...

Jag vill dricka dina blickar, som tvinga och suga,
Jag vill smeka ditt eldröda, doftande hår.
Teodora, jag vill tro dina eder, som ljuga,
Jag vill glöm ma fördärfvet, som följer ditt spar!