Tolf Sånger och Visor

Dofta, dofta, blomma min!
under höga lindar.
Gjut din milda vällukt in 
uti vårens vindar:
akta dock, att solens bad 
icke bleker dina [blad,
ej din syn förblindar.]1

Dofta,  dofta, blomma min!
uti sommardagar.
Le och älska, hed och brinn:
ingen sorg dig jagar.
Njut din sommar -- tiden går:
snart kanske du ensam [står
i din höst och klagar.]2

Må ej nattens frost dig na,
dagens glöd dig skona!
Ma en blick så himmelsbla
vredgad vind försona!
Men när dagen slocknar ut,
lik konvolveln sammanslut
bedjande din krona.

Ej, o blomma, vet du hvad
verldens öga fägnar,
ej hvarför hvar fjäril glad
dig sin hyllning egnar.
På dig sjelf du ger ej akt,
och din oskuld är den makt,
som din fägring hägnar.

O, hur gerna till mitt bröst 
ville jag dig trycka! 
Undan lifvets sorgsna höst 
ville jag dig rycka. 
Lära dina ögons språk, 
tröstas efter dagens tråk 
af ditt hjertas lycka. 

Men ditt milda väsens frid 
vågar jag ej störa. 
Vakna, somna, blyg och blid! 
Ingen skall dig röra. 
Men din ljufva andedrägt 
må till mig hvar vänlig flägt 
på sin vinge föra.

Ej din fägring hösten nar, 
tiden ej försvagar. 
Hjertats oskuld har en vår, 
nyfödd alla dagar. 
Dofta, dofta, blomma min! 
Le och älska, bed och brinn 
uti sommardagar!

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

Jag sjunger för min lilla, 
Om han är tyst och stilla. 

Snart kommer en guldvagn ur fönstret hit in, 
där sitter en gosse med vingar så nätta, 
och nickar och säger att vagnen är din. 
Med fyra små fjärlar, så granna, så lätta! 

Jag sjunger för min lilla, 
Om han är tyst och stilla. 

I den får du åka i skyn till den ön, 
där guldäpplen växa, dem papgojor vakta. 
Men se inte opp, då du far över sjön. 
Låts sova, så går det så vackert, så sakta. 

Nu sover ju min lilla, 
och allt är tyst och stilla.

Det var en gång en jungfru - hon satt i rosengård:
   de rosorna hon hade jemt så kära:
och hvarje litet blomsterstånd hon tog uti sin vård;
   ty städs hon ville friska kransar bära.

Och hennes moder varnade sin unga dotter så:
   «det smyger ormar under blomsterstänglar!«
Men unga dottern aktade ej mycket deruppå:
   «för ormarne nog vakta mig Guds änglar«.

Den jungfrun hon var fager, ja fager som en dag,
   och ren hon var och hvit liksom en lilja.
Så fann hon på ett rosenstånd utaf så dejligt slag,
   att derifrån hon aldrig sig månd' skilja.

Hon blef uti sitt hjerta så underlig och varm,
   hon tog den rosen ut åt sig bland flera,
och gömde den så noga, så noga vid sin barm:
   se'n bar hon andra blommor aldrig mera.

Att ormen låg i rosenstånd, det säger icke jag;
   men nog var rosen giftig ibland flera;
ty sköna jungfrun tvättar sig i tårar natt och dag,
   men hvit som förr hon blifver aldrig mera.

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

Du är min ro, 
Min tröst, min frid, 
Min himmel blid,
Mitt hopp, min tro,
Min längtans hamn 
Hvart andedrag ...
O, bred i dag
Mot mig din famn! 

Min själ är trött, 
Min längtan varm; 
Låt vid din barm 
Mig hvila sött! 
Du är mitt lif,
Min oro säll... 
Till lifvets qväll 
Hos mig förblif! 

Slut i min famn 
Mig, dyra, du! 
Gif mig ännu 
De ljufva namn! 
I morgon ren 
Min helgedom, 
Min famn är tom,
Min själ allen.

O, du är rik
Och du är varm,
Men jag är arm... 
Ej från mig vik! 
O, se på mig,
Min enda ro! 
O, låt mig bo 
Och bli hos dig! 

Kom, bukken til gutten,
kom, kalven til mor,
kom, mjauende katten
i snehvide skor,
kom, [andunger]1 gule,
kom frem ifra [skjule']2,
kom, kyllinger små
som næppe kan gå,
kom, duerne mine
med fjærene fine!
Se græsset er vådt;
men solen gjør godt,
og tidlig, tidlig er det på sommer'n --
men râb på høsten, så kommer'n!

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

Ensam i dunkla skogarnas famn
Går jag enslig stig.
Doften rosor!
Doften, blommor i fläktars sus,
Doften alla vid stjernors ljus,
Dofta, hjerta,
Dofta stilla i natten!

[Ensam i mörka skogarnas djup]1
Går jag enslig stig.
Sjungen skogar!
Sjungen grottor [och källors sus]2,
Sjungen alla vid månens ljus,
Sjung, mitt hjerta,
Sjung [o!]3 stilla i natten.

[Ensam i gröna skogarnas lund]4
Går jag enslig stig.
Vaknen andar!
Vaknen [andar]5 i lunders sus,
[Vaknen]6 alla vid [nattens]7 ljus,
Vakna hjerta,
Vakna stilla i natten!

Mild belyser dagens Gud
dessa blomslerslätter,
der vi bundit för din skrud
kransar och buketter.
Skön du blommar i din var,
skön i dina sexton ar!

I ditt Eden star du qvar
än, det blomsterrika;
sexton ar du plockat har,
sexton rosor lika.
Trogen kärlek bandet siar
kring de sexton blomsterar.

Men en krans, sa skön och from,
lifvet sällan knyter.
Dock ej tryta blad och blom,
der Guds dag ej tryter.
Och ditt hjertas oskuld sat
jemt sitt solsken i din var

Manga blomsterdagar bind
än till mänga kransar!
Ännu blåsor morgonvind,
lifvets bölja dansar:
öfver den din julle
gallait mod sina sexton at.

Segla molian alla skär
tappert, men försigtigt
hvarje klippa farlig är,
hvarje vindkast vigtigt.
Glöm ej, att af sexton ar
du en ringa barlast far!

Kommer aftonen en gang
med sitt rika minne,
dä haf saga och haf sang
i ditt hjerta inne.
Kom ihag pä gamla dar,
huru god och skön du var!