Romancer med Accompagnement af Pianoforte

Hur säll i vaggans famn du vilar än,
hur obekant med villorna och flärden!
Din bädd - av modershand bereddes den,
din ro - av syskon från den högre världen.

Som morgonlugnet kring en källas blå,
så frid din levnads oskuldsbölja söver,
ty tidens vinge slog ej än därpå,
och ödet gick ej än med storm däröver.

Du ler: - o, röjdes dock en gång för mig
den bild, som leker i ditt slutna öga!
[Det är ej jorden än, som tjusar dig,
det är ett minne från det fjärran höga.]1

Sov, späda barn! Hur ljuv är ej din lott,
med blommans liv att hjärtats liv förena!
I dina blickar härske slummern blott
och drömmens ängel i din barm allena!

Hun er sød,
Hun er blød,
Hun er smal om sit liv;
Hun er bøjelig
Og føjelig
Og rank som et siv.
Hendes kind
Er så lind,
Og som rosens så varm;
Hun er nysselig
Og kysselig
På mund, hånd og arm.

Ak, hvor net,
Og hvor let
Som et svævende fnug,
Kan hun neje sig
Og dreje sig 
På foden så smuk!
Hvor hun stod
På sin fod,
Hvor hun gik og hun sprang,
Var hun nydelig
Og frydelig
Som fløjternes klang.

Og så kæk
Som en bæk
Mellem blomsternes flok,
Glimter øjets blink
Fornøjet, flink
Bag nødbrune lok.
Hendes røst
Er min trøst
Midt i sorgernes nat; --
Al den herlighed
Og kærlighed
Er min søde skat!

En yndig Nat, da Sommervarmen
Lod mig forglemme Timens Gang,
Jeg sad og støtted mig paa Armen;
Da fløi der ind paa Vindveskarmen
En lille Fugl, som for mig sang:

    „Nu hver en Stjerne svinder,
    Til Hvile Maanen gik;
    Som Taarer Duggen rinder
    Paa alle Rosers Kinder
    Og staaer i Liliens Blik.

    Nu hver en Blomsterklynge
    I friske Morgenlyst
    Paa Stilken let vil gynge,
    Og hver en Fugl vil synge.
    Som eier Sang i Bryst.

    Nu vaagner mangen Tanke,
    Som helst i Slummer laae;
    Nu tusind Hjerter banke
    Og alle Torne sanke,
    Som de skal vandre paa.

    De vandre koldt og stille,
    De vandre tungt og mat,
    De vandre langs de vilde,
    Utømte Smerters Kilde
    I deres Skjebners Nat.

    Men der, hvor jeg har Bolig,
    Hist i den grønne Lund,
    Er hver en Sjæl saa rolig,
    Og Tanken gaaer fortrolig
    I Sang fra Mund til Mund.

    Der stille Svanen svømmer
    Og Irsken qviddrer glad;
    Mens Veemodstaaren strømmer,
    Den vilde Rose drømmer
    Om Nattergalens Qvad.

    Og der er Tro og Love,
    Der er saa sød en Fred!
    O, vil du roligt sove,
    Kom til de tause Skove
    Og læg dit Hoved ned!”

Saa sang den; over Voldens Grene
Den bredte ud sit Vingepar;
Jeg saae mig om, jeg var alene!
Omringet kun af Muur og Stene,
Jeg følte rigtigt, hvor jeg var!

Jag vet ej, vad jag hoppas,
och hoppas likafullt;
mitt hjärta känns så ödsligt,
och är ändå så fullt.
Vart syftar denna oro,
som ej ett mål kan nå?
Vad önskar jag, vad vill jag,
vad tänker jag uppå?

Vid sömmen hela dagen
jag sitter som en träl;
jag tycks arbeta flitigt,
det lider ej likväl.
Mot handen sjunker pannan,
och nålen glömmes då.
Vad önskar jag, vad vill jag,
vad tänker jag uppå?

Jag mente: Våren kommer,
naturens dräkt blir ny;
då skall min håg förändras
och mitt bekymmer fly.
Och våren kom och sommarn,
jag blev mig lik ändå.
Vad önskar jag, vad vill jag,
vad tänker jag uppå?

Jag älskar ej som fordom
min sköna nejds behag;
ju mera dagen klarnar
dess mera mulnar jag.
Hur skall min oro skingras,
och när min sorg förgå?
Vad önskar jag, vad vill jag,
vad tänker jag uppå?

O, den som finge vila
i dödens lugna bo!
Kanske att blott i graven
ett hjärta finner ro.
Men dock, hur tungt att redan
från sol och vänner gå!
Vad önskar jag, vad vill jag,
vad tänker jag uppå?