Attention! Some of this material is not in the public domain.
It is illegal to copy and distribute our copyright-protected material without permission. It is also illegal to reprint copyright texts or translations without the name of the author or translator.
To inquire about permissions and rates, contact Emily Ezust at licenses@email.lieder.example.net
If you wish to reprint translations, please make sure you include the names of the translators in your email. They are below each translation.
Note: You must use the copyright symbol © when you reprint copyright-protected material.
Där växte uti Hildings gård två plantor under fostrarns vård. Ej Norden förr sett två så sköna, de växte härligt i det gröna. Den ena som en ek sköt fram, och som en lans är hennes stam; men kronan, som i vinden skälver, liksom en hjälm sin rundel välver. Den andra växte som en ros, när vintern nyss har flytt sin kos; men våren, som den rosen gömmer, i knoppen ligger än och drömmer. Men stormen skall kring jorden gå, med honom brottas eken då, och vårsol skall på himmeln glöda, då öppnar rosen läppar röda. Så växte de i fröjd och lek, och Fritiof var den unga ek; men rosen uti dalar gröna hon hette Ingeborg den sköna. Såg du de två i dagens ljus, du tänkte dig i Frejas hus, där månget litet brudpar svingar med gula hår och rosenvingar. Men såg du dem i månens sken kringdansa under lummig gren, du tänkte: Under lundens kransar älvkungen med sin drottning dansar. Det var så glatt, det var så kärt, när han sin första runa lärt. En kung var ej som han i ära; den runan fick han Ingborg lära. Hur glädtigt sam han i sin slup med henne över mörkblå djup! Hur hjärtligt, när han seglen vänder, hon klappar i små vita händer! Det fanns ej fågelbo så högt, som han för henne ej besökt. Själv örnen, som i molnen gungar, blev plundrad båd' på ägg och ungar. Det fanns ej bäck, hur strid han var, varöver han ej Ingborg bar. Det är så skönt, när forsen larmar, att tryckas av små vita armar. Den första blomma, våren fött, det första smultron, som blev rött, det första ax, vars guld blev moget, dem bjöd han henne glatt och troget. -- Men barnets dagar flyga bort, där står en yngling innan kort med eldig blick, som ber och hoppas, där står en mö med barm, som knoppas. Ung Fritiof drog på jagt alltjämt; den jagten skulle mången skrämt, ty utan spjut och utan klinga den djerfe ville björnen tvinga. Då kämpade de, bröst mot bröst, och jägarn, segrande, fast klöst, med ludet byte kom tillbaka; hur skulle jungfrun det försaka? Ty mannens mod är kvinnan kärt, det starka är det sköna värt: de bägge passa för varannan, som hjälmen passar sig för pannan. Men läste han i vinterkväll vid eldsken ifrån spiselna häll en sång om strålande Valhalla, om gudar och gudinnor alla, han tänkte: Gult är Frejas hår, ett kornland, som för vinden går. Från det kan jag ej Ingborgs skilja, ett nät av guld kring ros och lilja. Idunas barm är rik, och skönt han hoppar under silke grönt; jag vet ett silke, där det hoppar ljusalfer två med rosenknoppar. Och Friggas ögon äro blå som himmeln till att se uppå; jag känner ögon: mot de båda är ljusblå vårdag mörk att skåda. Hvi prisas Gerdas kinder så, en nyfälld snö med norrsken på? Jag kinder sett: en dag, som tänder två morgonrodnader i sänder. Jag vet ett hjärta, lika ömt som Nannas, fast ej så berömdt. Med rätta prisas du av skalder, du Nannas lyckelige Balder! O! att som du jag finge dö, begråten av en trogen mö, Så öm, så trogen som din Nanna, hos Hel jag ville gärna stanna. -- Men kungadottern satt och kvad en hjältesång och väfvde glad i duken in den hjältens under och vågor blå och gröna lunder. Där växte in i snövit ull de sköldar utav spoladt gull, och röda flögo stridens lansar, men styvt av silver var hvart pansar. Dock, hur hon väfver, dag från dag, får hjälten Fritiofs anletsdrag, och som de blicka fram ur väfven, då rodnar hon men glädes även. Men Fritiof skär, var han går fram, ett I, ett F i björkens stam. De runor gro med fröjd och gamman, liksom de ungas hjärtan, samman. När dagen uppå fästet står, världskungen med de gyllne hår, och livet rörs och mänskor vandra, då tänka de blott på varandra. När natten uppå fästet står, världsmodern med de mörka hår, och tystnad rår och stjärnor vandra, då drömma de blott om varandra. "Du jord, som smyckar dig hvar vår med blommor i ditt gröna hår, giv mig de skönsta! Jag vill vira en krans av dem att Fritiof sira." "Du hav, som satt din dunkla sal med pärlor full i tusental, giv mig de skönaste, de bästa! Kring Ingborgs hals vill jag dem fästa." "Du knapp på Odens kungastol, du verldens öga, gyllne sol! Var du blott min, din blanka skiva till sköld jag ville Fritiof giva." "Du lykta i Allfaders hus, du måne med ditt bleka ljus! Var du blott min, jag gaf dig gerna till smycke åt min sköna tärna." -- Men Hilding sade: "Fosterson, den älskog vänd din håg ifrån! Ej lika falla ödets lotter, den tärnan är kung Beles dotter. Till Oden sjelf i stjernklar sal uppstiger hennes ättartal: du är blott Torstens son; giv vika! ty lika trives bäst med lika." Men Fritiof log: "Mitt ättartal går nedåt i de dödas dal. Nyss slog jag skogens kung så luden, hans anor ärvde jag med huden. Friboren man ej vika vill, ty verlden hör den frie till. Hvad lyckan bröt, kan hon försona, och hoppet bär en konungs krona. Högättad är all kraft, ty Tor, dess ättefar, i Trudvang bor. Han väger börden ej men värdet: en väldig friare är svärdet. Jag kämpar om min unga brud, om ock det var med dundrets gud. Väx trygg, väx glad, min vita lilja, ve den, som dig och mig vill skilja!"
B. Crusell sets stanza 1
Confirmed with Esaias Tegnér, Frithiofs saga, H.A. Nordström, Stockholm 1825.
Version with modernized spelling:Där växte uti Hildings gård två plantor under fostrarns vård. Ej Norden förr sett två så sköna, de växte härligt i det gröna. Den ena som en ek sköt fram, och som en lans är hennes stam; men kronan, som i vinden skälver, liksom en hjälm sin rundel välver. Den andra växte som en ros, när vintern nyss har flytt sin kos; men våren, som den rosen gömmer, i knoppen ligger än och drömmer. Men stormen skall kring jorden gå, med honom brottas eken då, och vårsol skall på himmeln glöda, då öppnar rosen läppar röda. Så växte de i fröjd och lek, och Fritiof var den unga ek; men rosen uti dalar gröna hon hette Ingeborg den sköna. Såg du de två i dagens ljus, du tänkte dig i Frejas hus, där månget litet brudpar svingar med gula hår och rosenvingar. Men såg du dem i månens sken kringdansa under lummig gren, du tänkte: Under lundens kransar älvkungen med sin drottning dansar. Det var så glatt, det var så kärt, när han sin första runa lärt. En kung var ej som han i ära; den runan fick han Ingborg lära. Hur glättigt sam han i sin slup med henne över mörkblå djup! Hur hjärtligt, när han seglen vänder, hon klappar i små vita händer! Det fanns ej fågelbo så högt, som han för henne ej besökt. Själv örnen, som i molnen gungar, blev plundrad båd' på ägg och ungar. Det fanns ej bäck, hur strid han var, varöver han ej Ingborg bar. Det är så skönt, när forsen larmar, att tryckas av små vita armar. Den första blomma, våren fött, det första smultron, som blev rött, det första ax, vars guld blev moget, dem bjöd han henne glatt och troget. -- Men barnets dagar flyga bort, där står en yngling innan kort med eldig blick, som ber och hoppas, där står en mö med barm, som knoppas. Ung Fritiof drog på jakt alltjämt; den jakten skulle mången skrämt, ty utan spjut och utan klinga den djärve ville björnen tvinga. Då kämpade de, bröst mot bröst, och jägarn, segrande, fast klöst, med ludet byte kom tillbaka; hur skulle jungfrun det försaka? Ty mannens mod är kvinnan kärt, det starka är det sköna värt: de bägge passa för varannan, som hjälmen passar sig för pannan. Men läste han i vinterkväll vid eldsken ifrån spiselna häll en sång om strålande Valhalla, om gudar och gudinnor alla, han tänkte: Gult är Frejas hår, ett kornland, som för vinden går. Från det kan jag ej Ingborgs skilja, ett nät av guld kring ros och lilja. Idunas barm är rik, och skönt han hoppar under silke grönt; jag vet ett silke, där det hoppar ljusalfer två med rosenknoppar. Och Friggas ögon äro blå som himmeln till att se uppå; jag känner ögon: mot de båda är ljusblå vårdag mörk att skåda. Vi prisas Gerdas kinder så, en nyfälld snö med norrsken på? Jag kinder sett: en dag, som tänder två morgonrodnader i sänder. Jag vet ett hjärta, lika ömt som Nannas, fast ej så berömt. Med rätta prisas du av skalder, du Nannas lyckelige Balder! O! att som du jag finge dö, begråten av en trogen mö, Så öm, så trogen som din Nanna; hos Hel jag ville gärna stanna. -- Men kungadottern satt och kvad en hjältesång och vävde glad i duken in den hjältens under och vågor blå och gröna lunder. Där växte in i snövit ull de sköldar utav spolat gull, och röda flögo stridens lansar, men styvt av silver var vart pansar. Dock, hur hon väver, dag från dag, får hjälten Fritiofs anletsdag, och som de blicka fram ur väven, då rodnar hon men glädes även. Men Fritiof skär, var han går fram, ett I, ett F i björkens stam. De runor gro med fröjd och gamman, liksom de ungas hjärtan, samman. När dagen uppå fästet står, världskungen med de gyllne hår, och livet rörs och mänskor vandra, då tänka de blott på varandra. När natten uppå fästet står, världsmodern med de mörka hår, och tystnad rår och stjärnor vandra, då drömma de blott om varandra. "Du jord, som smyckar dig var vår med blommor i ditt gröna hår, giv mig de skönsta! Jag vill vira en krans av dem att Fritiof sira." "Du hav, som satt din dunkla sal med pärlor full i tusental, giv mig de skönaste, de bästa! Kring Ingborgs hals vill jag dem fästa." "Du knapp på Odens kungastol, du världens öga, gyllne sol! Var du blott min, din blanka skiva till sköld jag ville Fritiof giva." "Du lykta i Allfaders hus, du måne med ditt bleka ljus! Var du blott min, jag gav dig gärna till smycke åt min sköna tärna." -- Men Hilding sade: "Fosterson, den älskog vänd din håg ifrån! Ej lika falla ödets lotter, den tärnan är kung Beles dotter. Till Oden själv i stjärnklar sal uppstiger hennes ättartal; du är blott Torstens son; giv vika! ty lika trives bäst med lika." Men Fritiof log: "Mitt ättartal går nedåt i de dödas dal. Nyss slog jag skogens kung så luden, hans anor ärvde jag med huden. Friboren man ej vika vill, ty världen hör den frie till. Vad lyckan bröt, kan hon försona, och hoppet bär en konungs krona. Högättad är all kraft, ty Tor, dess ättefar, i Trudvang bor. Han väger börden ej men värdet: en väldig friare är svärdet. Jag kämpar om min unga brud, om ock det var med dundrets gud. Väx trygg, väx glad, min vita lilja, ve den, som dig och mig vill skilja!"
Authorship:
- by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiof och Ingeborg", appears in Frithiofs saga, no. 1 [author's text checked 1 time against a primary source]
Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive):
- by Bernhard Henrik Crusell (1775 - 1838), "Frithiof och Ingeborg", 1826, stanza 1 [ voice and piano ], from Tolv sånger ur Fritiofs saga... Ny upplaga, tillökt och förbättrad [earlier, Tio sånger ur Frithiofs saga satta i musik och tillägnade Frithiofs skald], no. 1 [sung text checked 1 time]
Settings in other languages, adaptations, or excerpts:
- Also set in German (Deutsch), a translation by Anonymous/Unidentified Artist [an adaptation] ; composed by Bernhard Klein.
Other available translations, adaptations or excerpts, and transliterations (if applicable):
- FRE French (Français) (Pierre Mathé) , "Frithiof et Ingeborg", copyright © 2015, (re)printed on this website with kind permission
Researcher for this text: Emily Ezust [Administrator]
This text was added to the website: 2009-11-04
Line count: 156
Word count: 923
Dans l'enclos de Hilding poussaient deux plantes élevées avec soin. De si belles on n'en avait jamais vu dans le Nord, elles poussaient sur le gazon, étaient magnifiques. L'une avait poussé devant, comme un chêne, et son tronc est comme une lance ; et sa couronne qui frémit dans le vent forme une courbe pareille à un casque. L'autre avait poussé comme une rose, après le récent départ de l'hiver ; mais le printemps que cache le rosier est encore en bouton et rêve. Et quand la tempête parcourt la terre, alors le chêne lutte contre elle et quand brille au ciel le soleil de printemps, la rose ouvre ses lèvres rouges. Ainsi grandirent-ils dans la joie et le jeu, et Frithiof était le jeune chêne ; et la rose des vertes vallées s'appelait Ingeborg la belle. Si les tu voyais tous deux à la lumière du jour, alors tu te croirais dans la maison de Freyja, où voltigent nombre de petits fiancés aux cheveux blonds et aux ailes roses. Mais si tu les voyais au clair de lune danser en rond sous les frondaisons touffues, tu penserais : sous la couronne du bosquet danse le roi des elfes avec sa reine. Ce fut si plaisant, ce fut si passionnant quand il apprit ses premières runes. Un roi n'était pas plus honoré que lui lorsqu'il enseigna les runes à Ingeborg. Comme il voguait joyeusement avec elle dans son canot sur les profondeurs bleu foncé ! Quand il virait de bord, comme gaiement, elle battait de ses petites mains blanches ! Il n'y avait pas de nid d'oiseau si haut qu'il ne puisse visiter pour elle. L'aigle lui-même, qui plane dan les nues, est dépouillé tant de ses œufs que de ses petits. Il n'y a pas de courant si fort qu'il soit, qu'il ne puisse porter Ingeborg de l'autre bord. Il est si délicieux, dans le vacarme des rapides, de serrer ses petits bras blancs. La première fleur, née du printemps, la première fraise des bois ayant rougi, le premier épi arrivé à sa maturité d'or, il lui offrait avec joie et fidélité. Mais le temps de leur enfance passa vite, sous peu il y eut là un jeune homme au regard ardent, avec désirs et espoirs, et là s'épanouissaient les charmes d'une jeune fille. Le jeune Frihiof allait toujours à la chasse; cette chasse lui procurait maintes frayeurs, car sans pique et sans épée, il voulait forcer hardiment l'ours. Alors ils luttaient poitrine contre poitrine, et le chasseur, victorieux, tout griffé, revenait avec la dépouille hirsute ; comment une jeune fille pourrait-elle résister ? Car la femme aime le courage de l'homme, le fort est digne de la belle : l'un et l'autre s'accordent bien, comme le casque s'adapte au front. Et si dans les soirées d'hiver il lisait à la lueur du feu de cheminée un chant sur le radieux Walhalla, sur tous les dieux et les déesses, il pensait : les cheveux de Freyja sont d'or, un champ de blé sur lequel passe le vent. Je ne peux faire la différence avec ceux d'Ingeborg, résille d'or autour de la rose et du lis. Le sein de Idunn est opulent, et saute joliment sous la soie verte ; Je connais une soie où sautent deux elfes aux boutons de rose. Et les yeux de Frigg sont bleus et clairs comme le ciel tout en haut ; je connais des yeux devant lesquels le bleu clair d'un jour de printemps semble noir. Pourquoi les joues de Gerd sont-elles tant admirées, aurore boréale sur une nouvelle neige ? J'ai vu des joues : un jour s'enflammant de deux aurores à la fois. Je connais un cœur aussi tendre que celui de Nanna, pas aussi glorifié. À juste titre tu es chanté par les poètes, toi Balder, heureux [époux] de Nanna. Ô ! comme toi, je voudrais mourir, être pleuré par une femme fidèle, aussi tendre, aussi fidèle que ta Nanna, j'accepterais de rester chez Hel. Cependant, la fille du roi était assise à chanter un poème épique et brodait gaiement dans la toile les prouesses d'un héros et les flots bleus et les verts bosquets. Il apparaissait dans la laine blanche comme la neige des boucliers nés de bobines de fil d'or et le rouge se détachait sur les lances de combat, tandis que chaque cuirasse était de dur argent. Et comme elle tissait, jour après jour, le héros prenait les traits de Frithiof, et comme elle les voyait sortir de sa toile, elle rougissait mais était quand même heureuse. Et quand il passait devant, Frithiof gravait un I et un F sur le tronc de chaque bouleau. Les lettre grandirent avec joie et allégresse, comme le faisaient les cœurs des jeunes gens. Lorsque le jour s'élève dans le ciel, roi du monde aux cheveux d'or, la vie s'anime et les hommes vagabondent, alors tous deux pensent l'un à l'autre. Lorsque la nuit monte jusqu'aux étoiles, mère du monde aux cheveux noirs, le silence règne et les étoiles vagabondent, alors tous deux rêvent l'un à l'autre. « Toi terre, que chaque printemps pare de fleurs dans tes cheveux verts, donne-moi les plus belles ! Je les tresserai en couronne pour adorner Frithiof. » Toi mer, assise au fond de ta sombre salle, avec des perles par milliers, donne-moi les plus belles, les meilleures ! Je veux les attacher au cou de Ingeborg. » « Toi, bijou du trône d'Odin, toi œil du monde, soleil d'or ! Si ton disque resplendissant était à moi, je le donnerais à Frithiof comme bouclier. » « Toi, lanterne dans la maison du père de l'univers, toi lune avec ta lumière pâle ! Si tu étais à moi, je te donnerais volontiers comme joyau pour ma belle demoiselle. » Mais Hilding dit : « Fils adoptif, ton amour te tourne la tête ! Les lots du destin ne sont pas égaux, cette demoiselle est la fille du roi Bele. Jusqu'à Odin dans la salle étoilée remonte sa lignée : tu n'es que le fils de Torsten ; renonce ! Car on prospère mieux entre égaux. » Mais Frithiof sourit : « Ma lignée descend dans la vallée des morts. Je viens d'abattre le roi de la forêt si velu, de lui j'ai hérité la noblesse avec sa peau. L'homme libre ne renonce jamais, car le monde et l'homme libre sont liés. Ce que fortune a brisé, elle peut le réparer, et l'espoir porte une couronne de roi. Toute force est de haut lignage, car Thor et son lignage habitent à Trudvang. Il ne juge pas à la naissance mais à la valeur : le glaive est un puissant prétendant Je combattrais pour ma jeune épouse, fut-ce contre le tonnerre des dieux. Grandis tranquille, grandis heureuse, lis de ma vie, malheur à celui qui voudra nous séparer ! »
Authorship:
- Translation from Swedish (Svenska) to French (Français) copyright © 2015 by Pierre Mathé, (re)printed on this website with kind permission. To reprint and distribute this author's work for concert programs, CD booklets, etc., you may ask the copyright-holder(s) directly or ask us; we are authorized to grant permission on their behalf. Please provide the translator's name when contacting us.
Contact: licenses@email.lieder.example.net
Based on:
- a text in Swedish (Svenska) by Esaias Tegnér (1782 - 1846), "Frithiof och Ingeborg", appears in Frithiofs saga, no. 1
This text was added to the website: 2015-07-15
Line count: 156
Word count: 1143