The LiederNet Archive
WARNING. Not all the material on this website is in the public domain.
It is illegal to copy and distribute our copyright-protected material without permission.
For more information, contact us at the following address:
licenses (AT) lieder (DOT) net

Tolv sånger ur Fritiofs saga... Ny upplaga, tillökt och förbättrad [earlier, Tio sånger ur Frithiofs saga satta i musik och tillägnade Frithiofs skald]

Word count: 7562

Song Cycle by Bernhard Henrik Crusell (1775 - 1838)

Not all available information for this cycle is visible. Return to normal display.

1. Frithiof och Ingeborg


Där växte uti Hildings gård 
två plantor under fostrarns vård. 
Ej Norden förr sett två så sköna, 
de växte härligt i det gröna.

[ ... ]

Confirmed with Esaias Tegnér, Frithiofs saga, H.A. Nordström, Stockholm 1825.

Version with modernized spelling:
Där växte uti Hildings gård 
två plantor under fostrarns vård. 
Ej Norden förr sett två så sköna, 
de växte härligt i det gröna.

Den ena som en ek sköt fram, 
och som en lans är hennes stam; 
men kronan, som i vinden skälver, 
liksom en hjälm sin rundel välver.

Den andra växte som en ros, 
när vintern nyss har flytt sin kos; 
men våren, som den rosen gömmer, 
i knoppen ligger än och drömmer.

Men stormen skall kring jorden gå, 
med honom brottas eken då, 
och vårsol skall på himmeln glöda, 
då öppnar rosen läppar röda.

Så växte de i fröjd och lek, 
och Fritiof var den unga ek; 
men rosen uti dalar gröna 
hon hette Ingeborg den sköna.

Såg du de två i dagens ljus, 
du tänkte dig i Frejas hus, 
där månget litet brudpar svingar 
med gula hår och rosenvingar.

Men såg du dem i månens sken 
kringdansa under lummig gren, 
du tänkte: Under lundens kransar 
älvkungen med sin drottning dansar.

Det var så glatt, det var så kärt, 
när han sin första runa lärt. 
En kung var ej som han i ära; 
den runan fick han Ingborg lära.

Hur glättigt sam han i sin slup 
med henne över mörkblå djup! 
Hur hjärtligt, när han seglen vänder, 
hon klappar i små vita händer!

Det fanns ej fågelbo så högt, 
som han för henne ej besökt. 
Själv örnen, som i molnen gungar, 
blev plundrad båd' på ägg och ungar.

Det fanns ej bäck, hur strid han var, 
varöver han ej Ingborg bar. 
Det är så skönt, när forsen larmar, 
att tryckas av små vita armar.

Den första blomma, våren fött, 
det första smultron, som blev rött, 
det första ax, vars guld blev moget, 
dem bjöd han henne glatt och troget. -- 

Men barnets dagar flyga bort, 
där står en yngling innan kort 
med eldig blick, som ber och hoppas, 
där står en mö med barm, som knoppas.

Ung Fritiof drog på jakt alltjämt; 
den jakten skulle mången skrämt, 
ty utan spjut och utan klinga 
den djärve ville björnen tvinga.

Då kämpade de, bröst mot bröst, 
och jägarn, segrande, fast klöst, 
med ludet byte kom tillbaka; 
hur skulle jungfrun det försaka?

Ty mannens mod är kvinnan kärt, 
det starka är det sköna värt: 
de bägge passa för varannan, 
som hjälmen passar sig för pannan.

Men läste han i vinterkväll 
vid eldsken ifrån spiselna häll 
en sång om strålande Valhalla, 
om gudar och gudinnor alla,

han tänkte: Gult är Frejas hår, 
ett kornland, som för vinden går. 
Från det kan jag ej Ingborgs skilja, 
ett nät av guld kring ros och lilja.

Idunas barm är rik, och skönt 
han hoppar under silke grönt; 
jag vet ett silke, där det hoppar 
ljusalfer två med rosenknoppar.

Och Friggas ögon äro blå 
som himmeln till att se uppå; 
jag känner ögon: mot de båda 
är ljusblå vårdag mörk att skåda.

Vi prisas Gerdas kinder så, 
en nyfälld snö med norrsken på? 
Jag kinder sett: en dag, 
som tänder två morgonrodnader i sänder.

Jag vet ett hjärta, lika ömt 
som Nannas, fast ej så berömt. 
Med rätta prisas du av skalder, 
du Nannas lyckelige Balder!

O! att som du jag finge dö, 
begråten av en trogen mö, 
Så öm, så trogen som din Nanna; 
hos Hel jag ville gärna stanna. -- 

Men kungadottern satt och kvad 
en hjältesång och vävde glad 
i duken in den hjältens under 
och vågor blå och gröna lunder.

Där växte in i snövit ull 
de sköldar utav spolat gull, 
och röda flögo stridens lansar, 
men styvt av silver var vart pansar.

Dock, hur hon väver, dag från dag, 
får hjälten Fritiofs anletsdag, 
och som de blicka fram ur väven, 
då rodnar hon men glädes även.

Men Fritiof skär, var han går fram, 
ett I, ett F i björkens stam. 
De runor gro med fröjd och gamman, 
liksom de ungas hjärtan, samman.

När dagen uppå fästet står, 
världskungen med de gyllne hår, 
och livet rörs och mänskor vandra, 
då tänka de blott på varandra.

När natten uppå fästet står, 
världsmodern med de mörka hår, 
och tystnad rår och stjärnor vandra, 
då drömma de blott om varandra.

"Du jord, som smyckar dig var vår 
med blommor i ditt gröna hår, 
giv mig de skönsta! Jag vill vira 
en krans av dem att Fritiof sira."

"Du hav, som satt din dunkla sal 
med pärlor full i tusental, 
giv mig de skönaste, de bästa! 
Kring Ingborgs hals vill jag dem fästa."

"Du knapp på Odens kungastol, 
du världens öga, gyllne sol! 
Var du blott min, din blanka skiva 
till sköld jag ville Fritiof giva."

"Du lykta i Allfaders hus, 
du måne med ditt bleka ljus! 
Var du blott min, jag gav dig gärna 
till smycke åt min sköna tärna." -- 

Men Hilding sade: "Fosterson, 
den älskog vänd din håg ifrån! 
Ej lika falla ödets lotter, 
den tärnan är kung Beles dotter.

Till Oden själv i stjärnklar sal 
uppstiger hennes ättartal; 
du är blott Torstens son; giv vika! 
ty lika trives bäst med lika."

Men Fritiof log: "Mitt ättartal 
går nedåt i de dödas dal. 
Nyss slog jag skogens kung så luden,
hans anor ärvde jag med huden.

Friboren man ej vika vill, 
ty världen hör den frie till. 
Vad lyckan bröt, kan hon försona, 
och hoppet bär en konungs krona.

Högättad är all kraft, ty Tor, 
dess ättefar, i Trudvang bor. 
Han väger börden ej men värdet: 
en väldig friare är svärdet.

Jag kämpar om min unga brud, 
om ock det var med dundrets gud. 
Väx trygg, väx glad, min vita lilja, 
ve den, som dig och mig vill skilja!"

2. Frithiof spelar schack


Björn och Frithiof sutto båda 
vid ett schackbord, skönt att skåda. 
Silfver var hvarannan ruta, 
och hvarannan var af guld.

Då steg Hilding in. "Sitt neder! 
Upp i högbänk jag dig leder, 
töm ditt horn, och låt mig sluta 
spelet, fosterfader huld!" 

Hilding qvad: "Från Beles söner 
kommer jag till dig med böner. 
Tidningarna äro onde, 
och till dig står landets hopp." 

Frithiof qvad: "Tag dig till vara, 
Björn! ty nu är kung i fara. 
Frälsas kan han med en bonde: 
den är gjord att offras opp." 

"Frithiof, reta icke kungar! 
Starka växa örnens ungar: 
fast mot Ring de aktas svaga, 
stor är deras makt mot din." 

"Björn, jag ser, du tornet hotar, 
men ditt anfall lätt jag motar. 
Tornet blir dig svårt att taga, 
drar sig i sin sköldborg in." 

"Ingeborg i Baldershagen 
sitter och förgråter dagen. 
Kan hon dig till strids ej locka, 
gråterskan med ögon blå?" 

"Drottning, Björn, du fåfängt jagar, 
var mig kär från barndomsdagar; 
hon är spelets bästa docka, 
hur det går, hon räddas må."

[ ... ]

Confirmed with Esaias Tegnér, Frithiofs saga, H.A. Nordström, Stockholm 1825.


3. Frithiofs lycka


Kung Beles söner gerna drage
från dal till dal att be om svärd.
Mitt få de ej; i Balders hage
der är min valplats, är min verld.
Der vill jag ej tillbaka blicka
på kungars hämnd, på jordens sorg,
men endast gudars glädje dricka
tvemännings med min Ingeborg.

Så länge ännu solen tömmer
sin purpurglans på blomstren varm,
lik rosenfärgadt skir, som gömmer
en blomsterverld, min Ingborgs barm:
så länge irrar jag på stranden,
af längtan, evig längtan tärd,
och ritar suckande i sanden
det kära namnet med mitt svärd.

[ ... ]

4. Ingeborgs klagan


Nu är det höst,
stormande häfver sig hafvets bröst.
Ack, men hur gerna jag sute
ändå derute!

Länge jag såg
seglet i vester, det flög på sin våg.
Ack! det är lyckligt, får följa
Frithiof på bölja.

Bölja, du blå,
sväll ej så högt! det går fort nog ändå.
Lysen, I stjernor, och sägen
seglaren vägen!

När det blir vår,
kommer han hem, men den älskade går
ej till hans möte i salen,
icke i dalen;

ligger i mull,
bleknad och kall för sin kärleks skull,
eller hon klagar och blöder,
offrad af bröder. -

Falk, som han glömt!
du skall bli min; jag vill älska dig ömt.
Sjelf vill jag mata för egarn
vingade jägarn.

Här på hans hand
virkar jag in dig i dukens rand,
vingar af silfver och rika
guldklor tillika.

Falkvingar tog
Freja en gång och kring rymderna drog,
sökte i norr och i söder
älskade Öder.

Länte du ock
vingarna ut, de ej bure mig dock.
Döden allena mig bringar
gudarnas vingar.

Jägare skön,
sitt på min skullra och blicka åt sjön!
Ack! hur vi längte och blicke,
kommer han icke.

När jag är död,
kommer han säkert, mins då hvad jag bjöd:
helsa och helsa du åter
Frithiof, som gråter!


Confirmed with Esaias Tegnér, Frithiofs saga, H.A. Nordström, Stockholm 1825.


5. Frithiof hos Angantyr


Nu är att säga, huru 
jarl Angantyr satt än 
uti sin sal av furu 
och drack med sina män. 
Han var så glad i hågen, 
såg ut åt blånad ban, 
där solen sjöng i vågen 
allt som en gyllne svan.

[ ... ]

6. Frithiof går i landsflykt


På skeppsdäck satt 
i sommarnatt 
bedrövad hjälte. 
Som vågor välte 
än sorg, än harm
uti hans barm; 
och tempelbranden 
rök än från stranden. 
"Du tempelrök, 
flyg högt och sök, 
sök opp Valhalla 
och nederkalla 
den Vites hämnd, 
åt mig bestämd! 
Flyg dit och skvallra, 
så valven skallra, 
om tempelrund, 
förbränd till grund; 
om träbelätet, 
som föll från sätet 
och brände 
ned som annan 
ved; om lunden sedan,
fridlyst, alltsedan 
svärd bands vid länd -- 
nu är han bränd, 
fick ej den heder 
att ruttna neder! -- 
Det där, med mer, 
som var man ser, 
glöm ej att föra 
till Balders öra, 
du töckenbud 
till töcknig gud!

Helt visst besjungen 
blir milde kungen, 
som bannlyst mig, 
ej just från sig, 
men från sitt rike. 
Välan, vi vike 
till riken blå, 
där vågor gå. 
Du får ej vila, 
du måste ila, 
Ellida, ut 
till världens slut. 
Du måste vagga 
i saltad fragga, 
min drake god; 
en droppe blod 
ej heller skadar, 
evar du vadar. 
I stormens sus 
är du mitt hus; 
det andra brände 
gud Balders frände. 
Du är min Nord, 
min fosterjord; 
ifrån den andra 
jag måste vandra.  
Du är min brud 
i becksvart skrud; 
ty på den vita
var ej att lita. --

Du fria hav, 
du vet ej av 
kung, som förtrycker 
med härskarnycker. 
Din kung är den 
bland fria män, 
som aldrig skälver, 
hur högt du välver 
i retad harm 
vitskummig barm. 
De blåa fälten 
förnöja hjälten. 
Hans kölar gå 
som plog därpå, 
och blodregn dugga 
i ekens skugga, 
men stålblankt är 
utsädet där. 
De fälten bära 
sin skörd av ära, 
sin skörd av guld.
Bliv du mig huld, 
du vilda bölja! 
Dig vill jag följa. 
Min faders hög
står still, och trög, 
och vågor döna 
omkring den gröna. 
Min skall bli
blå, med havsskum på, 
skall ständigt simma 
i storm och dimma 
och dra allt fler 
i djupet ner. -- 
Du blev mig givet 
till hem i livet,
 du blir min grav, 
du fria hav!"

Så kvad den vilde. 
Med sorg sig skilde 
hans trogna stäv 
från välkänd säv. 
Han vaggar sakta 
bland skär, som vakta 
ännu i Nord 
den grunda fjord.  
Men hämnden vakar: 
med tio drakar 
kung Helge sam 
i sundet fram. 
Då ropte alla: 
"Nu kung vill falla. 
Ett slag han ger; 
ej trives mer 
valhallasonen 
inunder månen, 
vill ovanom, 
varfrån han kom; 
den gudabloden 
vill hem till Oden."

Knappt var det sagt, 
förrn osedd makt 
vid köln sig hakar 
på Helges drakar. 
Allt mer och mer 
de dragas ner 
till Ranas döda, 
och själv med möda 
kung Helge sam 
från halvdränkt stam. --

Men Björn den glade 
log högt och sade: 
"Du asablod, 
den list var god. 
Mig ingen sporrat, 
jag skeppen borrat 
förliden natt, 
ett lovligt spratt! 
Jag hoppas, Bana 
af gammal vana 
dem håller kvar; 
men skada var, 
att icke drotten 
gick med till botten."

I vredesmod 
kung Helge stod, 
knappt frälst ur vågen. 
Han spände bågen, 
stålgjuten, rund, 
mot klippig grund. 
Han själv ej kände, 
hur hårt han spände, 
tills med en klang 
stålbågen sprang.

Men Fritiof väger 
sin lans och säger: 
"En dödsörn bär 
jag bunden här. 
Om ut den flöge, 
då låge höge 
kungsniding fälld 
för våld och väld. 
Men frukta icke, 
min lans ej dricke 
den feges blod! 
Den är för god 
för de bedrifter. 
På runogrifter 
han ristas må, 
men icke på 
de nidingsstänger, 
där ditt namn hänger. 
Ditt mandomsrön 
försjönk i sjön. 
Till lands ej heller 
det mycket gäller. 
Rost bryter stål, 
ej du; ett mål 
mer högt än detta 
vill jag mig sätta. 
Giv akt, hur vitt 
det går från ditt." -- 

Då tar han furen, 
till åra skuren, 
en mastfur fälld 
i Gudbrands däld. 
Han tar dess make 
och ror sin drake. 
Han ror med kraft: 
som rörpils skaft, 
som kallbräckt klinga, 
de åror springa. --

Nu sol går opp 
bak fjällens topp, 
och vinden ljuder 
från land och bjuder 
var våg till dans 
i morgonglans. 
På böljans toppar 
Ellida hoppar 
i fröjd åstad; 
men Fritiof kvad:

"Heimskringlas panna, 
du höga Nord! 
Jag får ej stanna 
uppå din jord. 
Från dig att stamma 
jag yvs med skäl. 
Nu, hjälteamma, 
farväl, farväl!

Farväl, du höga 
valhallastol, 
du nattens öga, 
midsommarsol! 
Du klara himmel, 
lik hjältens själ, 
du stjärnevimmel, 
farväl, farväl!

Farväl, I fjällar, 
där äran bor! 
I runohällar 
för väldig Tor! 
I blåa sjöar, 
jag känt'å väl, 
I skär och öar, 
farväl, farväl! 

Farväl, I högar 
vid bölja blå, 
dem linden snögar 
sitt blomdoft på; 
men Saga dömer 
med rättvis själ 
vad jorden gömmer: 
farväl, farväl! 
Farväl, I lunder, 
I gröna hus, 
jag lekt inunder 
vid bäckens sus! 
I barndomsvänner, 
som ment mig väl, 
jag än er känner; 
farväl, farväl! 
Min kärlek gäckad, 
min gård är bränd, 
min ära fläckad, 
i landsflykt sänd! 
Från jord vi vädje 
till havet väl, 
men livets glädje, 
farväl, farväl!"


7. Vikingabalk


Nu han svävade kring på det ödsliga hav, han for vida som jagande falk;
men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt. Vill du höra hans vikingabalk?

"Ej må tältas å skepp, ej må sovas i hus: inom salsdörr blott fiender stå.
Viking sove på sköld och med svärdet i hand, och till tält har han himmeln den blå.

Kort är hammarens skaft hos den segrande Tor, blott en aln långt är svärdet hos Frej.
Det är nog; har du mod, gå din fiende när, och för kort är din klinga då ej.

När det stormar med makt, hissa seglen i topp! det är lustigt på stormande hav.
Låt det gå, låt det gå! den, som stryker, är feg; förrn du stryker, gå hellre i krav!

Mö är fridlyst å land, får ej komma ombord: var det Freja, hon sveke dig dock;
ty den gropen på kind är den falskaste grop, och ett nät är den flygande lock.

Vin är Valfaders dryck, och ett rus är dig unt, om du endast med sansning det bär:
den, som raglar å land, kan stå upp, men till Ran, till den sövande, raglar du här.

Seglar krämare fram, må du skydda hans skepp, men den svage ej vägre dig tull!
Du är kung på din våg, han är slav av sin vinst, och ditt stål är så gott som hans gull.

Gods må skiftas å däck genom tärning och lott: hur den faller, beklaga ej dig!
Men sjökonungen själv kastar tärningen ej, han behåller blott äran för sig.

Nu syns vikingaskepp, då är äntring och strid, det går hett under sköldarna till;
Om du viker ett steg, har du avsked från oss, det är lagen, gör sen som du vill!

När du segrat, var nöjd! Den, som beder om frid, har ej svärd, är din fiende ej;
bön är valhallabarn, hör den bleknades röst, den är niding, som ger henne nej.

Sår är vikingavinst, och det pryder sin man, när på bröst eller panna det står;
låt det blöda, förbind det, sen dygnet är om men ej förr, vill du hälsas för vår." --

Så han ristade lag, och hans namn med var dag växte vida på främmande kust,
och sin like han fann ej på blånande sjö, och hans kämpar de stridde med lust.

Men han själv satt vid rodret och blickade mörk, han såg ned i det vaggande blå:
"Du är djup; i ditt djup trives friden kanske, men hon trives ej ovanuppå.

Är den Vite mig vred, må han taga sitt svärd, jag vill falla, om så är bestämt;
men han sitter i skyn, skickar tankarna ned, som förmörka mitt sinne alltjämt." --

Dock, när striden är när, tar hans sinne sin flykt, stiger djärvt som den vilade örn,
och hans panna är klar, och hans stämma är hög, och som Ljungaren står han i förn.

Så han sam ifrån seger till seger alltjämt, han var trygg på den skummande grav,
och han synte i Söder båd öar och skär, och så kom han till Grekelands hav.

När han lunderna såg, som ur vågorna stå, med de lutande templen uti,
vad han tänkte, vet Freja, och skalden det vet, I, som älsken, I veten det, I!

"Här vi skulle ha bott, här är ö, här är lund, här är templet, min fader beskrev:
det var hit, det var hit jag den älskade bjöd, men den hårda i Norden förblev.

Bor ej friden i saliga dalarna där, bor ej minnet i pelaregång? 
Och som älskandes viskning är källornas sorl, och som brudsång är fåglarnas sång.

Var är Ingeborg nu? Har hon glömt mig alltren för gråhårige, vissnade drott?
Ack! jag kan icke glömma; jag gåve mitt liv för att se, för att se henne blott.

Och tre år ha förgått, sen jag skådat mitt land, idrotternas konungasal;
stå de härliga fjällen i himmeln ännu? Är det grönt i min fädernedal?

På den hög, där min fader är lagd, har jag satt en lind, månn' hon lefver ännu?
Och vem vårdar den späda? Du jord, giv din must, och din dagg, o du himmel, giv du!

Dock, vi ligger jag längre på främmande våg och tar skatt och slår mänskor ihjäl?
Jag har ära alltnog, och det flammande guld, det lumpna, föraktar min själ.

Där är flagga på mast, och den visar åt norr, och i norr är den älskade jord;
jag vill följa de himmelska vindarnas gång, jag vill styra tillbaka mot Nord."


8. Fritiof och Björn


Fritiof. 
Björn, jag är ledsen vid sjö och våg, 
höljorna äro oroliga sällar. 
Nordens de fasta, de älskade fjällar 
locka med underlig makt min håg. 
Lycklig är den, som hans land ej förskjutit, 
ingen förjagat från fädernas grav! 
Ack, för länge, för länge jag flutit 
fridlös omkring på det vilda hav.

Björn. 
Havet är gott, det må du ej klandra: 
frihet och glädje på havet bo, 
veta ej av den vekliga ro, 
älska alltjämt att med böljorna vandra. 
När jag blir gammal, vid grönskande jord 
växer jag också väl fast som gräsen. 
Nu vill jag kämpa och dricka ombord, 
nu vill jag njuta mitt sorgfria väsen.

Fritiof. 
Isen har nu dock oss jagat i land, 
runt kring vår köl ligga vågorna döda: 
vintern, den långa, vill jag ej föröda 
här ibland klippor på ödslig strand. 
Ännu en gång vill i Norden jag jula, 
gästa kung Ring och min rövade brud; 
se vill jag åter de lockarna gula, 
höra dess stämmas de älskade ljud.

Björn. 
Gott, jag förstår dig: kung Ring skall röna, 
vikingahämnden är föga blid. 
Kungsgård vi tända vid midnattstid, 
sveda den gamle och röva den sköna. 
Eller kanhända på vikingavis 
aktar du drotten en holmgång värdig, 
eller han stämmes till härslag på is: -- 
säg, hur du vill, jag är genast färdig.

Fritiof. 
Nämn mig ej mordbrand, och tänk ej på krig 
fredlig till kungen min kosa jag ställer. 
Han har ej felat, hans drottning ej heller, 
hamnande gudar ha straffat mig. 
Litet har jag att på jorden hoppas, 
vill blott ta avsked av den, jag har kär, 
avsked för evigt! När lundarna knoppas, 
kanske ock förr, är jag åter här.

Björn.
Fritiof, din dårskap jag aldrig förlåter. 
Klagan och suck för en kvinnas skull! 
Jorden, ty värr, är av kvinnor full, 
miste du en, stå dig tusen åter. 
Vill du, så hämtar jag dig av det kram 
hastigt en laddning från glödande Söder, 
röda som rosor och späka som lamm, 
sen dra vi lott eller dela som bröder.

Fritiof. 
Björn, du är öppen och glad som Frej, 
tapper att strida och klok att råda; 
Oden och Tor, dem känner du båda, 
Freja, den himmelska, känner du ej. 
Icke om gudarnas makt må vi tvista: 
akta dig, väck ej den evigas harm! 
Fort eller sent hennes slumrande gnista 
vaknar i gudars och människors barm!

Björn. 
Gå dock ej ensam, din hemväg kan stängas.

Fritiof. 
Ej går jag ensam, mitt svärd följer med.

Björn.
Minns du, hur Hagbart blev hängd i träd?

Fritiof. 
Den, som kan tagas, är värd att hängas.

Björn.
Stupar du, stridsbror, jag hämnar dig väl, 
ristar väl blodörn på Fritiofs bane.

Fritiof. Onödigt, Björn, den galande hane 
hör han ej längre än jag. Farväl!


9. Frithiof kommer till kung Ring


Kung Ring han satt i högbänk om julen och drack mjöd, 
hos honom satt hans drottning så vit och rosenröd. 
Som vår och höst dem båda man såg bredvid varann; 
hon var den friska våren, den kulna höst var han.

[ ... ]

10. Kung Rings död


Gullmanig fåle, 
Skinfaxe, drager 
vårsol ur vågen mer härlig än förr. 
Morgonens stråle, 
dubbelt så fager, 
leker i kungssal: det klappar på dörr.

[ ... ]
Sade och tryckte Ingeborg handen, handen på son och på gråtande vän. Ögat han lyckte, kunglige anden flög med en suck till Allfader igen.

11. Rings drapa


Sitter i högen 
högättad hövding, 
slagsvärd vid sidan, 
skölden på arm. 
Gångaren gode 
gnäggar där inne, 
skrapar med guldhov 
grundmurad grav.

Nu rider rike 
Ring över Bifrost, 
sviktar för bördan 
bågiga bron. 
Upp springa Valhalls 
valvdörrar vida; 
asarnas händer 
hänga i hans.

Tor är ej hemma,
härjar i härnad. 
Valfader vinkar 
vinbägarn fram. 
Ax flätar Frej 
kring konungens krona, 
Frigg binder blåa 
blommor däri.

Brage, hin gamle,
griper i guldsträng, 
stillare susar sången 
än förr. 
Lyssnande vilar 
Vanadis vita 
barmen mot bordet, 
brinner och hör:

"Högt sjunga svärden
ständigt i hjälmar; 
brusande böljor 
blodas alltjämt. 
Kraften, de goda 
gudarnas gåva, 
bister som bärsärk 
biter i sköld.

Därför var dyre
drotten oss kär, 
som stod med sin sköld 
för fredliga fält: 
sansade styrkans skönaste 
avbild steg som en offer- 
ånga åt skyn.

Ord väljer vittre
Valfader, då 
han sitter hos Saga, 
Sökvabäcks mö. 
Så klungo kungsord, 
klara som Mimers böljor 
och därhos djupa som de.

Fridsam förlikar
Forsete tvisten, 
domarn vid Urdas 
vällande våg. 
Så satt å domsten 
dyrkade drotten, 
blidkade händer 
blodhämnden bjöd.

Karg var ej kungen,
kring sig han strödde 
dvärgarnas dag-glans, 
drakarnas bädd. 
Gåvan gick glad 
från givmilda handen, 
lätt från hans läppar 
lidandets tröst.

Välkommen, vise
Valhalla-arving! 
Länge lär Norden 
lova ditt namn. 
Brage dig hälsar 
höviskt med horndryck, 
nornornas fridsbud 
nerifrån Nord!"


12. Konungavalet


Till tings! Till tings! Budkavlen gå 
  kring berg och dal. 
Kung Ring är död: nu förestår 
  ett kungaval.

Då tager bonden svärd från vägg, 
  det stål är blått. 
Med fingret prövar han dess egg, 
  den biter gott.

De piltar se med glädje på 
  det stålblå sken; 
de lyfta svärdet två och två,
  för tungt för en.

Men dottern skurar hjälmen ren -- 
  blank skall han bli --
och rodnar, när hon skådar sen
  sin bild däri.

Sist tar han sköldens runda värn, 
  en sol i blod. 
Hell dig, du frie man av järn, 
  du bonde god!

All landets ära växer ur 
  ditt fria bröst. 
I striden är du landets mur, 
  i frid dess röst.

Så samlas de med sköldegny 
  och vapenbrak 
på öppet ting, ty himmelns sky 
  är deras tak.

Men Fritiof står på tingets sten,
  hos honom står 
den kungason, en liten en 
  med guldgult hår.

Då går ett sorl kring bondelag:
  "För liten är 
den kungsson, kan ej skipa lag, 
  ej leda här." -- 

Men Fritiof lyfte pilten ung 
  på skölden opp: 
"I nordmän, här är eder kung 
  och landets hopp.

Sen här den gamle Odens ätt 
  i bild så skön. 
På sköld han känner sig så lätt 
  som fisk i sjön.

Jag svär att skydda rike hans 
  med svärd och stång 
och sätta faderns gyllne krans 
  på son en gång.

Forsete, Balders höge son, 
  har hört min ed; 
och om jag viker därifrån, 
  slå han mig ned!" -- 

Men pilten satt på skölden lyft, 
  lik kung å stol, 
lik unga örnen, som från klyft 
  ser opp mot sol.

Den väntan blev det unga blod 
  till slut för lång, 
och med ett hopp i mark han stod, 
  ett kungligt språng!

Då ropte böndren högt på ting: 
  "Vi, Nordens män, 
vi kora dig, bliv lik kung Ring, 
  sköldburne sven!

Och Fritiof före dina bud, 
  tills du blir stor. 
Jarl Fritiof, dig ge vi till brud 
  hans sköna mor." -- 

Då blickar Fritiof mörk: "I dag 
  är kungaval 
men bröllop ej; min brud tar jag 
  av eget val.

Till Balders hage vill jag gå, 
  har möte stämt 
med mina nornor där: de stå 
  och vänta jämt.

Ett ord jag måste tala med 
  de sköldemör. 
De bygga under tidens träd, 
  och ovanför.

Ljuslockig Balder vredgas än, 
  den bleke gud. 
Han tog, blott han kan ge igen 
  mitt hjärtas brud." -- 

Då hälsade han nyvald kung, 
  på pannan kysst, 
och långsamt över hedens ljung 
  försvann han tyst.


Gentle Reminder
This website began in 1995 as a personal project, and I have been working on it full-time without a salary since 2008. Our research has never had any government or institutional funding, so if you found the information here useful, please consider making a donation. Your gift is greatly appreciated.
     - Emily Ezust

Browse imslp.org (Petrucci Music Library) for Lieder or choral works