Fem nya sånger

Förr, när min vän var här,
var mig en vårdag kort;
Nu då han borta är,
är mig en höstdag lång!

"Ack hvad den dagen flyr!"
säga de andra nu -
"Ack hvad den dagen flyr!"

Jag: "hvad den långsam är"
O, att den ville fly!
Kommer ej qvälen snart?
Kommer ej nattens ro?

Toner djupa, underbara 
i mitt hjärta länge slumrat. 
För en blick ur dina ögon, 
till odödligt liv de väcktes.

Några till en evig smärta, 
andra till odödlig glädje.
Halft i löjen, halft i tårar,
mellan dem min ande sväfvar.

Du sväfvar emot mig, du trippar på tå,
  ett vajande strå,
  en smidig gestalt, en lefvande kvinna
  i ljusblått siden, med blommor på.
  Välkommen, min vackra väninna —
  mademoiselle Rococo!

Din hand att kyssa? Det får jag?.. jaså.
  Men vill jag förstå
  ditt innersta väsen, min vackra väninna,
  då törs du ej stanna, då måste du gå.
  Farväl, allra fagraste kvinna —
  mademoiselle Rococo! 

Drøm om lyse, lette sommerdage
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Långt bort om fjärdens våg,
långt bort om fjälets topp
du ensam dagen såg
och växte ensam opp. 

Jag saknade ej dig;
Jag sökte ej din stråt;
jag visste ej en stig,
som skulle lett ditåt.

Jag kände ej din far,
jag kände ej din mor,
jag såg ej var du var,
jag såg ej vart du for.

Liksom den bäck, där rann,
för den, som rinner här,
vi voro för varann,
så länge du var där;

Två plantor, mellan dem
en äng i blomning står;
två fåglar, som fått hem,
i skilda lundars snår.

O, andra nejders son!
vi flög du dädan, säg?
O fågel långt ifrån!
vem styrde hit din väg?

Till hjärtat, som var kallt,
säg, hur du lågor bar -
Hur kunde du bli allt
för den, du intet var?