Fantasi och verklighet II

Låt vem som vill av sin flicka skryta
och sina drillar för henne slå,
låt honom hållas, jag vill ej byta,
ty den jag älskar, älskar jag ändå;

och om hon även mig skulle vika,
livets dans med en annan trå,
det blir detsamma, det blir sig lika;
ty den jag älskar, älskar jag ändå.

Om världens stormar min hydda rista,
alla drömmar om intet gå –
ja, skulle också mitt hjärta brista –
den som jag älskar, älskar jag ändå!

Jag ser vad du tänker vid stranden
med blicken bland böljorna sänkt.
Du glömmer att torka från handen
små pärlor de dansande stänkt.

Du suckar och mulnar i hågen
vid tanken att allting förgår.
Men vem vill för höst väl beskylla
naturen, vem tänker därpå,
när solstrålar allting förgylla
och himlen är bländande blå?

Nu ler du och rodnar, o flicka!
Se åter bland böljorna ner.
Om så du blott alltid vill blicka,
så svär jag, du åldras ej mer!

Jag sade ej ett ord till dig,
ett ord du nämnde ej till mig
om huru högt vår kärlek brann,
och dock förstodo vi varann.

Du sände mig en enda blick,
som genom all ådror gick.
Så rik, odödelig och varm
den nådde djupet i min barm.

Som eld den i mitt hjärta sjöd,
där skall den brinna till min död;
och som ett ädelt, eldigt vin –
ju mer den åldras blir den fin.

Säg, hvarför gifva vi de kval 
åt världen vi bort dölja?
Vår jord är ju en jämmerdal,
den sorger öfverhölja.

Det därför är, att skaldens skrik,
dem hjärtats sår frambringa,
skall som en vemodsljuf musik
till eftervärlden klinga;

och därför svanen sjunga skall
med döden under vingen:
hans välljud tjusar världen all,
hans smärta kväljer ingen.

Kommen, svallande vågor, till stranden!
Kommen, brusande vindar, från havet!
Blåsen bort de dåliga tankar,
blåsen bort de vekliga känslor,
gjuten i själen kraft och ro!

Ej jag spör om ditt sköte
döljer sjunkna båtar med bleknade döde.
Friska dansen jag tror och skummet,
därunder koraller och pärlor,
segersångerna vill jag tro!