Seitsemän yksinlaulua pianon säestyksellä = Sju sånger (Seven songs) , opus 17

Hvarför är så flyktig våren,
Hvarför dröjer sommarn icke?
Så jag tänkte fordom ofta,
Frågte, utan svar, af mången.

Se'n den älskade mig svikit,
Se'n till köld hans värme blifvit,
All hans sommar blifvit vinter,
Se'n har jag ej frågat mera,
Känt blott djupt uti mitt sinne,
Att det sköna är förgängligt,
Att det ljufva icke dröjer.

Min bleka sjukling skall luta
i tankar mot kudden sin kind,
och ögonen skall hon sluta
och låta sinnena njuta
af kärlekens sommarvind.
Min bleka sjukling, sof in!
Sof in i de ljufva och ömma,
bekymrade tankar som strömma
 ...  kring sjuklingen min!
Hvar plåga skall så du glömma
För vårliga dofter, som tömma
Sin hälsa i lugnadt sinn',
Sof roligt på kudden din.
så skall du ånyo drömma
om alt hvad en kärlek kan gömma,
— min bleka sjukling, sof in!

Daggen har duggat,
skymningen skuggat
skogarnas björkar och strändernas häll.
Djupt ur min lunga
skyndar jag sjunga
salltrastens lockton i lyssnande kväll.

Kanske ur snåren
bäras med kåren
srånande tonfall min trängtan till tröst,
kanske jag kände
hennes, som tände
lågande längtan i sångarens bröst!

Kanske hon finge
kärlekens vinge,
flög i min famn öfver sjöar och mo ;
kanske vi kunde
hinna den sjunde
himlen tillsammans i aftonens ro !

Vi gingo väl vilse ifrån hvarann,
— hvar togo de andra vägen?
Jag ropar i skogen hvad jag kan,
men du står och låtsar förlägen.

Blott eko, det svarar: hallå, hallå!
Och gäckande skrattar en skata,
men himmeln blir plötsligen dubbelt så blå,
— och vi höra upp att prata.

Säg, skullde din puls slå takt till min,
när samtalet går, så staccato?
Min kärlek, min kärlek tar våldsamt mitt sinn',
jag glömmer att känna som Plato.

Jag ser i ditt öga, jag forskar och ser,
pupillerna vidgas och slutas,
och när du ett ögonblick strålande ler,
då kunde ett helgon mutas.

Du vackra slända, som till mig flög in,
när tyngst min längtan öfver boken drömde,
du kom med hela sommarn till mitt sinn.
Du kom och jag allt gammalt svårmod glömde.
Blott dig jag såg, min dag jag lycklig dömde,
du vackra slända.

Men bäst jag jublade, att du var min
och lifvets skänk i sång på knä berömde,
du flög den samma väg som du kom in,
du trolska slända.

All afskedsgråt i välgångsord förrinn!
Ej beska fauns i bägarn, som vi tömde.
Att du var sol, jag skugga blott vi glömde.
Flyg ljus, flyg blå, än sommarlycka finn,
välsignade, som en gång varit min,
min vackra slända.

Oi, terve! tumma, vieno tähti-ilta,
Sun haaveellista hartauttas lemmin 
Ja suortuvaisi yötä sorjaa hemmin,
Mi hulmuaapi kulmais kuulamilta.

Kun oisit, ilta, oi, se tenhosilta,
Mi sielun multa siirtäis lentoisammin
Pois aatteen maille itse kun ma emmin,
Ja siip' ei kanna aineen kahlehilta!

Ja itse oisin miekkoinen se päivä,
Mi uupuneena saisin luokses liitää,
Kun tauonnut on työ ja puuha räivä,

Kun mustasiipi yö jo silmään siitää
Ja laaksot, vuoret verhoo harmaa häivä -
Oi, ilta armas, silloin luokses kiitää!

Mistä lastu lainehilla?
Pilske pieni aalon päällä?
Yksiksensä illan suussa?
Virran vettä vaeltamassa? 

Tuolta lastu lainehilla,
Pilske pieni aallon päällä: 
Pohjan lasten laitumilta, 
Sinitunturin tuvilta. 

Siellä kulta hongan kaasi, 
Veisti, veisti sulho venhon: 
Kohta vierii virran vettä, 
Neittä nuorta noutamaan!

Span, woher auf Wellenspuren?
Rune auf der Woge Rücken?
Her allein im Abendhauche
Wandernd auf des Stromes Gewässern?

Weither, Span, auf Wellenspuren,
Rune auf der Woge Rücken:
Kam von kalten Nordens Kindern,
Von den blaumoos'gen Hütten her.

Liebster fällte dort die Föhre,
Baute, baut' ein Boot der Bräut'gam:
Bald sich wiegt's auf Stromes Wassern,
Junge Jungfrau holt's herbei!