Sångoffer, op. 32

När du, min Gud, befaller mig att sjunga,
känns det som skulle mitt hjärta brista av stolthet.
Jag ser upp mot ditt ansikte, 
och i mina ögon komma tårar.

Allt det i mitt liv som är strävhet och missljud,
smälter till en enda ljuvlig harmoni,
och min dyrkan tager vingar
likt en glad fågel över havet.

 ... 

I det vida sprider min visa ut sin vinge;
med dess yttersta spets vidrör den dina fötter,
som jag aldrig kunde drömma om att nå.

Drucken av sjungandets glädje, glömmer jag mig
och kallar dig vän, som är min herre.

Här är din fotapall,
här vila dina fötter,
där de bo,
de fattigaste, de förtappade och de förkomna.

När jag försöker bringa dig min hyllning,
når min bugning ej ned till det djup,
där dina fötter vila
bland de fattigaste, de förtappade och de förkomna.

Högmod kan ej nalkas dig
där du vandrar 
i de ringes kläder
bland de fattigaste, de förtappade och de förkomna.

Mitt hjärta kan aldrig hitta vägen dit, 
där du står,
vänsäll bland de vänlösa
hos de fattigaste, de förtappade och de förkomna.

Om dagen är all,
om fåglarna ej längre sjunga,
om vinden slappnat av mot afton,
sänk då mörkrets flor tätt över mig,
så som du också svept jorden 
i sömnens täcke
och ömt slutit lotusblommans 
blad i skymningen.

 ... 

Då icke du talar,
vill jag fylla mitt hjärta med tystnad
och härda ut.
Jag vill hålla mig stilla
och likt natten vänta med stjärnevaka
och huvudet böjt 
djupt i tålamod.
Morgonen skall säkert komma,
mörkret skall avtaga,
din röst skall strömma ned
 ... 
och taga vingar
i sången från vart 
och ett av mina fågelbon
och dina melodier 
slå ut i blom
från alla mina 
skogsdungar.

Den sång, jag kom hit för att sjunga,
förblir än i dag osjungen.
Med strängandet och avsträngandet av mitt instrument
ha mina dagar förrunnit.

Ej blev takten som den skulle,
ej blevo orden rätt inpassade,
men i hjärtat sitter 
trånaden kvar.

 ... 

I hoppet att möta dig, lever jag,
men än är ej tiden inne för mötet. — — —

Jag vet dock, att den dag skall komma,
då jag förlorar ur sikte denna jord.
Tyst skall livet bjuda sitt farväl
och låta det sista täckelset falla över mina ögon.

 ... 

Låt då alla mina sinnen vigdas i en enda hyllning åt dig, min Gud,
och låt dem röra vid denna värld,
där dina fötter vila!
Likt ett regnmoln i juli,
som hänger lågt med sin börda av outgjutna skurar,
låt all min håg buga djupt vid din dörr
i en enda hyllning åt dig!
Låt alla fröjdetoner blandas i min sista sång,
låt alla mina sånger samla sina olika toner
till ett starkt strömdrag, som flödar mot ett hav av tystnad,
i en enda hyllning åt dig!
Likt en flock hemsjuka tranor,
som dag och natt flyga tillbaka
till sina nästen bland bergen,
låt hela mitt liv taga vingar
till sitt eviga hem
i en enda hyllning åt dig!