6 sånger (Six songs) , opus 72

O, huru stilla stråla Guds klara ögon blå! 
O, huru sköna skimra de tusen stjernor små! 
    O, hur de blicka blida 
    Till jordens qvalm och qvida,
Och o, hur hög och herrlig är Herrens himmel då! 

Der stod en qväll på stranden af enslig nord en mö, 
Hon var så varm som våren, så hvit som vinterns snö.
    Till Orion den höga 
    Såg tyst den ömmas öga,
Och hennes tankar gingo, som vågor gå i sjö.

Och långt från hennes längtan och bortom fjerran fjäll 
Stod uti stum begrundning en yngling samma qväll.
    Hans blickar flögo vida 
    Till Orion den blida,
Hans hjerta slog i blommor, som ros på klippans häll.

När så den enas blickar i blåa höjdens hem 
Den andras blickar mötte, fast ingen visste hvem,
    Fast berg och sjö och slätter,
    Fast dagar och fast nätter,
Fast hundramila drifvor sig lägrat mellan dem;

Då glimmade i glädje de sköna stjernor små,
Då strålade så stilla Guds klara ögon blå.
    De blickade så blida 
    På jordens qvalm och qvida,
Och herrlig och högtidlig var Herrens himmel då.

Räck mig de väna läpparnas kalk, fast drycken han ger mig
städse i ljuvaste fröjd blandade saknadens kval! 
Aldrig du närmat min mun, förrän, gripen av trånad, min ande
slet i de känsliga band stoftet på honom har lagt.
Liksom en fånge vid vinterns slut, när en smekande vårfläkt
spelar från blånad sky in i hans fängelsevalv,
trycker mot gallret sin kind och andas och njuter men känner
dubbelt i njutningens stund tyngden av bojan han bär;
så när din kyss, så frisk som västan på blommande ängar,
skön som en ros i sin knopp, kom till min fängslade själ,
spratt i bojan hon upp och trängde mot läpparnas stängsel,
ivrig att svinga sig bort, svinga i frihet och ljus
hän till den värld, där ditt innersta jag, du älskade, dväljes,
där, för att, död för mig själv, evigt få leva i dig.

Kaiutar, korea neito
Astui illalla ahoa,
Kaihoissansa kankahalla,
Huusi yksin huoliansa.
Tullut ei suloinen sulho,
Vaikka vannoi valallansa
Kihlaavansa kaunokaisen.
Ennen astuivat ahoa
Kankahalla kuherrellen
Kilvan kyyhkyjen kisoissa
Kesäpäivän paistaessa,
Illan kuun kumottaessa.
Meni sulho sanoinensa
Impi jäi sydäminensä.
Etsii impi ihanainen
Kullaistansa kankahalta,
Huhuilevi i kuuntelevi,
Kirkuvi kimahutellen
Äänen pienoisen pilalle,
Jähmettyvi, jäykästyvi,
Kaatuissansa kauhistuvi
Mustan metsän pimeyttä.
Aamulla herättyänsä
Kulkee kuje mielessänsä,
Eksyttävi erämiehen
Matkien ja mairitellen,
Niin kuin ennen eksytteli,
Sulho suurilla sanoilla,
Tuulen turhilla taruilla.

Wohin, o Bächlein, schnelle?
„Hinab ins Tal.”
Verhalte deine Welle!
„Ein andermal.”

Was treibt dich so von hinnen?
„Ei, hielt ich je?”
Willst du nicht ruh'n und sinnen?
„Ja, dort im See.”

Bist du schon gram der Erden?
„Ich eile zu.”
Du wirst schon still werden!
„Nicht minder du.”

Store Skapare, förlåt det,
Se ej, gode Gud, med vrede,
Att så ofta i ditt tempel
Jag på honom äfven tänker!
Hundra vägar har min tanke,
Tusen att till honom hinna.
Blott det sämsta leder bortåt,
Allt det bättre för till honom.
Kort från dagens ljus är vägen,
Gen från nattens stjärneskara,
Hvarje blomma stakar stigen,
Hvarje träd är vägamärke.
Men när dig min tanke hunnit,
Är den nästan ren hos honom.