Fantasi och verklighet III

Stupande strand, al och ek,
berg och grotta, murgrön och mossa.
Böljorna brotta sig väg under lek,
fräsa och frossa, delas ibland,
skumma kring stenar, hängande grenar;
omfamna rusande, gröna förtjusande,
småtäcka öar med störtande sjöar,
spegla fjällens soliga toppar,
stänka i höjden pärlande droppar,
rinna och klinga, susa och springa,
skina i blått, skumma i vitt,
nyckfullt och fritt.

Vila i grått, stålklara, grunda,
skugga i grönt, gulddjupt och skönt,
saftiga, sunda,
krusas och darra i violett,
lova och narra på tusen sätt
stenar som skina ljusa och fina,
stenar som natten, sköljda av vatten.

Fåglarna flyga i flöjtande skaror,
ormarna smyga som levande snaror.
Framom försilvrande
björkstammen, virvlande,
sjöarna stupa ner i det djupa.

O, gräv mig en grav, dödgrävare snäll, 
jag längtar att komma till vila, 
jag ser inga stjärnor ute i kväll, 
där mörka skyarna ila.

Jag hade ett hjärta, som gav och som gav.
Nu har det ej mera att giva.
Ack, snälla dödgrävare, gräv mig en grav;
jag kan ej min ledsnad beskriva.

Nu står där blott åter ett svidande sår --
där riva de alla och sarga;
ack, snälla dödgrävare, red mig en bår,
så lugna kanske sig de arga.

Så kan jag måhända få fred i min grav;
där växa små blommor ur mullen.
Jag hade ett hjärta som gav och som gav. --
Ack, kasta ej stenar på kullen!

En fågel genom natten far,
jag tror att det en uggla var;
hans blick stod lysande och klar,
han på sin färd småfåglar tar.

Över hela himmelen vida
ett långsträckt moln syns glida,
ett jättelångskepp, smalt och svart,
under drömmande stjärnor blida.

Vart skall det skrida?
Vart skall det skrida?
Vart?

Jag gråter blodiga tårar,
de falla för synder och sorg,
för allt som sårat, som sårar
mitt hjärtas sargade borg.

På ingen jag skyller mitt öde;
jag följer min lefnads ström
och rusar med eget flöde
från boja, stängsel och töm.

Jag utan beräkning vänder
till baka till jordens famn
och skrattar vid afgudabränder
åt ära, rykte och namn.

Djup stod färgen på fura och på sten,
Furor och stenar, de kasta skuggor hän
I skummande silver och gull.

Sitter på stenen i skuggans breda famn,
Svartlockig gosse, så bleknad som en hamn,
Och trevar med stråke på sträng.

Neckens gullharpa spela opp en dans,
Gigan går efter och mistar all sin sans
För elvkung med silver i skägg.

Gossen var blott min egen fantasi -
Necken var forsen, som brusade förbi
Och stänkte sitt skum på min kind.