Södergran-Lieder

Höstens dagar äro genomskinliga 
och målade på skogens gyllne grund... 
Höstens dagar le åt hela världen. 
Det är så skönt att somna utan önskan, 
mätt på blommorna och trött på grönskan, 
med vinets röda krans vid huvudgärden... 
Höstens dag har ingen längtan mer, 
dess fingrar äro obevekligt kalla, 
i sina drömmar överallt den ser, 
hur vita flingor oupphörligt falla...

Silverskira månskenskväll,
nattens blåa bölja,
glittervågor utan tal
på varandra följa.
Skuggor falla över vägen,
strandens buskar gråta sakta,
svarta jättar strandens silver vakta.
Tystnad djup i sommarens mitt,
sömn och dröm, -
månen glider över havet
vit och öm.

Onödigt lidande, 
onödig väntan, 
världen är tom som ditt skratt. 
Stjärnorna falla - 
kalla och härliga natt. 
Kärleken ler under sömnen, 
kärleken drömmer om evighet... 
Onödig fruktan, onödig smärta, 
världen är mindre än ingenting, 
ned i djupet glider från kärlekens hand 
evighetens ring.

Alla mina luftslott ha smultit som snö, 
alla mina drömmar ha runnit som vatten, 
av allt vad jag älskat har jag endast kvar 
en blå himmel och några bleka stjärnor. 
Vinden rör sig sakta mellan träden. 
Tomheten vilar. Vattnet är tyst. 
Den gamla granen står vaken och tänker 
på det vita molnet, han i drömmen kysst. 

Försiktigt, försiktigt, 
vad trycker du till ditt bröst? 
Likna de dig, 
såsom dessa hav likna 
oceanen gråtande i raseri?

Ocean, ocean, 
du vräker dig från strand till strand 
i ostillad längtan, 
du klappar om natten 
på jordens järnhällar, att de eka.

Ocean, ocean, 
när din vrede lagt sig, 
klarnar du åter upp. 
Nyårssolen stiger blek, men segerviss ur dina gömmor. 
Vågornas stelnade tunga sjunger om rosornas kraft året om.

På Himalayas trappor 
sitter den store Vischnu 
och drömmer.

Oändlig är kvällen kring Himalaya.

Vitklädd 
står pilgrimen liten i purpurskenet. 
Allsmäktige, 
tag mitt liv 
för ett ögonblick av dina drömmar... 
Jag vill se vad du vill - och förgås...

Vad sällhet i vinden... 
Oändlighetens kyssar... 
Hur har mitt liv förvandlat sig och blivit stilla, 
bedrägligt stilla... 
Lyckliga sagoprinsessa, 
ditt hjärta stormar hårdare än oceanens. 
Bär man förgäves ett sådant hjärta i sitt bröst? 
Tid, lyssna till min sång! 
Sjunga i helvetet så de fördömnda, 
svarar dem himmelens eko iblad. 
Nej, mitt hjärta, du går genom elden! 
Skrämmer ej ödet min gudagestalt? 
Lyda ej lyckans små genier en vink av min hand? 
Kommer ej framtiden, om jag den kallar?

Jag såg skönheten. 
Det var mitt öde! Däri ligger allt. 
Hur tackar jag därför? 
Färska rosor strör jag alla dagar 
brutna med heta händer 
framför din stod 
att ditt leende vilar därpå. 
Var får jag rosor 
som icke skända mina drömmar? 
Det är min lott - 
att alla dagar gå med rosor till min drottning 
och ligga snyftande vid hennes fötter... 
När skall jag stiga upp lätt som en fjäder 
att hämta rosen, den enda, den som aldrig dör.