6 sånger (Six Songs) , opus 86

Över drivans iskristall
bländar solen vårligt.
Våren själv, som komma skall
kommer ovillkorligt.

Granen skakar av sig snön,
tallen börjar drömma,
och den lilla, djupa sjön
känner källor strömma.

Luften ligger löftesrik
som en sommardager
över frusen insjövik,
lovar och bedrager.

Ännu går ett månvarv om
innan drivan svunnit,
innan gäddan lägger rom,
innan våren vunnit.

Ännu spelar orren öm
ännu bär ej skaren,
fängslad ligger dalens ström
och helt vit är haren.

Men på drivan är det fest,
i demanteglitter
redan på dess bräm som gäst
våren, våren sitter!

Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.

Säg, vadan kväller du, klagande ström,
djupt ur de skumma gemaken,
du som mig sjunger om dagen i dröm,
sjunger om natten mig vaken?

Vem är den själ som i suck och i ton
andas från hemliga strängar,
ljuvligt som doften från humlornas bon
flyter på gulnande ängar?

Somrarna blekna och solar gå ner,
timmarna varda mig tunga,
rosorna dofta i vissna kvarter,
minnena viska och sjunga.

Klinga, du klagande strängaspel,
sällskap i drömmande salar!
Längan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.

Två vattenliljor ur svallet stå,
och mellan dem bölja på bölja
med sorl ja glitter i dans ses gå
och för varandra dem dölja.

På ytan kan det väl tyckas så;
men om i djupet du skådar,
på samma rot dock gunga de två,
förenta med tusende trådar.

Och finns det en tanke, som dröjer hos mig
när äntligt min timme är slagen,
så skulle den bygga min sista stig
av toner, som bure ett eko i sig
från skogen och sommardagen.

På tonernas brygga jag dröjande gick
i sällsamma drömmar dit över,
av sommar och solsken och böljor jag fick
en sista, förstående avskedsblick,
en sådan, som bäst jag behöver.

Gick du en morgon i vårsols sken
och fann en blomma på åkerns ren
av daggens pärlor begjuten,
och såg du i droppen på bladen spilld,
helt oförmodat egen bild
av regnbågsprisma omsluten;
då anar du först vad ej världen vet:
det mått av bävande salighet,
som fyller ett sångarehjärta,
då det i en obevakad stund
ser gå i ax på främmande grund
sin sådd av glädje och smärta.
Hur föga aktar man kamp och strid
och dårarnas hån och en tacklös tid
och nätter av tvivel och vaka,
då allt  vad skönast man tänkt och känt,
som blott till hälften blev sagt och pränt,
en tår helt speglar tillbaka.

Tre systrar de häkla sin moders lin,
Skön-Östan, Skön-Västan, Skön-Innerli'fin.
De gnola vid häklan en aftonens sång,
och aftonen lider och bliver så lång.
I systrar, I jungfrur, vi gören I så?

Tre bröder de plöja sin faders mark,
Stark-Nolan, Stark-Sunnan och Ytterli'stark.
De tänka vid plogen mång' underlig ting,
och tankarna söka i bygden omkring.
Så sägen, I gossar, vart tankarna gå!

I systrar, I bröder, I älskande par,
tagen) tiden i akt, hon flyger och far!
Får elden i blodet bli flammande röd,
han bränner till liv, han bränner till död.
I unga, som älsken, vad väntar ni på?