Fyra dikter = Vier Gedichte

Jag gråter blodiga tårar,
de falla för synder och sorg,
för allt som sårat, som sårar
mitt hjärtas sargade borg.

På ingen jag skyller mitt öde;
jag följer min lefnads ström
och rusar med eget flöde
från boja, stängsel och töm.

Jag utan beräkning vänder
till baka till jordens famn
och skrattar vid afgudabränder
åt ära, rykte och namn.

Ich weine blutige Thränen,
die fliessen um Sünden und Schmerz,
um all' die brennenden Wunden,
die tief verzehren mein Herz.

Mein Schicksal ich nehme von keinem
allein durch des Lebens Raum
mit eignen Fluten ich eile 
von Fesseln, Schranken, und Zaum.

Ich wende sonder Berechnung 
zur Erde Schooss zurück.
Bei toten Götzen ich lache, 
über Ruf, über Ehre und Glück!

O, gräv mig en grav, dödgrävare snäll, 
jag längtar att komma till vila, 
jag ser inga stjärnor ute i kväll, 
där mörka skyarna ila.

Jag hade ett hjärta, som gav och som gav.
Nu har det ej mera att giva.
Ack, snälla dödgrävare, gräv mig en grav;
jag kan ej min ledsnad beskriva.

Nu står där blott åter ett svidande sår --
där riva de alla och sarga;
ack, snälla dödgrävare, red mig en bår,
så lugna kanske sig de arga.

Så kan jag måhända få fred i min grav;
där växa små blommor ur mullen.
Jag hade ett hjärta som gav och som gav. --
Ack, kasta ej stenar på kullen!

Oh; grab' mir mein Grab, Todtengräber, zur Stund', 
nun möcht' ich zur Ruhe bald ziehen.
Ich seh' keine Sterne; am nächtlichen Grund
nur finstre Wolken fliehen.

Ich hatte ein Herz, das gab und nur gab,
jetzt hat es wohl alles gegeben.
Lieb' Todtengräber, oh, grab' mir ein Grab;
mein Sinn tut vor Sorgen erbeben.

Nun bleibt mir zurück nur die Wunde so arg,
dran reissen sie alle, die Bösen.
Ach, Todtengräber, bereit mir den Sarg,
wohl wirds mich vom Leide erlösen.

Dann bringt mir am Ende doch Frieden das Grab,
draus spriessen die Blümlein, wie Flügel.
Ich hatte ein Herz, das gab und nur gab.
Ach, werfet nicht Stein auf den Hügel!

Jag är ett träd, som lofvat godt och säkert hållit vid,
om storm ej plundrat mig på blad midt i min sommars tid.

Nu sträcker nakna grenar jag förtviflad opp mot skyn,
fast allt omkring bär sommarns färg och ter en härlig syn.

O, när skall jag mig dölja få, när unnas jag att dö?
O, hvad jag längtar efter dig, du kalla, hvita snö!

Ich bin ein Baum, der viel versprach, zur Ernte auch bereit,
wenn Sturm die Blätter nicht geraubt zu meines Sommers Zeit.

Jetzt rag' ich mit den Zweigen, nackt, verzweifelt, in die Höh'n,
und rings umher die Haine doch in voller Blüte stehn.

Oh, wann darf ich mich bergen still, wann kommt der Tod zu mir?
Oh, wie mein Sehnen zu dir zieht, du weisser Schnee, zu dir!

Säg, hvarför gifva vi de kval 
åt världen vi bort dölja?
Vår jord är ju en jämmerdal,
den sorger öfverhölja.

Det därför är, att skaldens skrik,
dem hjärtats sår frambringa,
skall som en vemodsljuf musik
till eftervärlden klinga;

och därför svanen sjunga skall
med döden under vingen:
hans välljud tjusar världen all,
hans smärta kväljer ingen.

Warum denn bringen wir der Welt 
die Qual, die zu verhüllen?
Die Erd' ist ja ein Jammertal,
das Sorgen überfüllen.

Es ist darum: des Dichters Pein,
sein Schmerz soll es vollbringen,
dass süss' Getön zerspreng' sein Herz,
um frei der Welt zu klingen;

darum denn singen soll der Schwan,
den Tod tief in dem Herzen:
sein Wohllaut bringt nur süsse Not,
sein Schmerz bringt keine Schmerzen.