6 sånger (Six Songs) , opus 90

Löfven de falla,
Sjöarna frysa...
Flyttande svanor,
Seglen, o seglen
Sorgsna till södern,
Söken dess nödspis,
Längtande åter;
Plöjen dess sjöar,
Saknande våra!
Då skall ett öga
Se er från palmens
Skugga och tala:
"Tynande Svanor,
Hvilken förtrollning
Hvilar på norden?
Den som från södern
Längtar, hans längtan
Söker en himmel."

Kom, du sorgsna nordan;
Varje gång du kommer.
Bär du bud från henne.
Kommer du i fläkten.
Bär du hennes suckar;
Kommer du i ilen.
Bär du hennes klagan;
Kommer du i stormen.
Bär du hennes verop:
"Ve mig, edsförgätna.
Ve mig, ensam blevna!
Ur den gamles armar,
Från hans kalla kyssar,
O, vem för mig åter
Till min varma yngling,
Till min första kärlek!"

Solen några purpurdroppar
Ren på österns skyar stänkt.
Och på buskar, blad och knoppar
Daggens pärleskur sig sänkt.

Skogens alla fåglar svinga
Jublande från topp till topp,
Tusen glädjeljud förklinga,
Tusen stämmas åter opp.

Fjärden krusas, böljan randas.
Lunden rörs av fläkt pa fläkt,
Liv och blomsterdofter blandas
I varenda andedräkt.

Ängel från det fjärran höga,
Varje väsens blida vän,
Gryning! har ett mulnat öga
Mött din ljusa anblick än?

Skingrad är bekymrens dimma,
Tankens dystra moln förgått;
Dagen i sin barndoms-timma
Älskar barndoms-känslor blott.

Ingen lider, ingen saknar:
Allt är glädje, frid och hopp.
Med naturens morgon vaknar
Varje hjärtas morgon opp.

Jag vandrar fram på skogens ban,
Och blickar opp i tall och gran,
Och ofta nog jag fåglar ser,
Men ingen flyger ner.

Och var och en tycks fly den stråt,
Där jag har utsatt mitt försåt,
Och lika tomhänt, som jag kom,
Jag måste vända om.

Jag borde se med sorg och ångst
På min bedragna fågelfångst,
Men huru felt det än må slå,
Är jag förnöjd ändå.

Jag har en snara kvar till slut,
Som aldrig lämnats tom förut,
Dit fågeln lika gärna går,
Som jag densamma får.

Och när jag kommer hem igen,
Jag gillrar än i afton den,
Och flicka lyder fågelns namn,
Och snaran är min famn.

På den lugna skogssjöns vatten
Satt jag hela sommarnatten,
Och för böljans tropp, ur båten,
Slängde tanklös ut försåten.
Men en talltrast sjöng på stranden,
Att han kunnat mista anden,
Tills jag halvt förtörnad sade:
"Bättre, om din näbb du lade
Under vingen, och till dagen
Sparde tonerna och slagen."
Men den djärve hördes svara:
"Gosse, låt ditt metspö vara.
Såg du opp kring land och vatten,
Kanske sjöng du själv om natten."
Och jag lyfte opp mitt öga,
Ljus var jorden, ljust det höga,
Och från himlen, stranden, vågen
Kom min flicka mig i hågen.
Och, som fågeln spått i lunden,
Sjöng jag denna sång på stunden.

Långt bort om fjärdens våg,
långt bort om fjälets topp
du ensam dagen såg
och växte ensam opp. 

Jag saknade ej dig;
Jag sökte ej din stråt;
jag visste ej en stig,
som skulle lett ditåt.

Jag kände ej din far,
jag kände ej din mor,
jag såg ej var du var,
jag såg ej vart du for.

Liksom den bäck, där rann,
för den, som rinner här,
vi voro för varann,
så länge du var där;

Två plantor, mellan dem
en äng i blomning står;
två fåglar, som fått hem,
i skilda lundars snår.

O, andra nejders son!
vi flög du dädan, säg?
O fågel långt ifrån!
vem styrde hit din väg?

Till hjärtat, som var kallt,
säg, hur du lågor bar -
Hur kunde du bli allt
för den, du intet var?