Idyll

På den lugna skogssjöns vatten
Satt jag hela sommarnatten,
Och för böljans tropp, ur båten,
Slängde tanklös ut försåten.
Men en talltrast sjöng på stranden,
Att han kunnat mista anden,
Tills jag halvt förtörnad sade:
"Bättre, om din näbb du lade
Under vingen, och till dagen
Sparde tonerna och slagen."
Men den djärve hördes svara:
"Gosse, låt ditt metspö vara.
Såg du opp kring land och vatten,
Kanske sjöng du själv om natten."
Och jag lyfte opp mitt öga,
Ljus var jorden, ljust det höga,
Och från himlen, stranden, vågen
Kom min flicka mig i hågen.
Och, som fågeln spått i lunden,
Sjöng jag denna sång på stunden.

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

Sorg och glädje båda
Bodde i mitt hjerta,
Sorg i ena kammarn,
Glädje i den andra.
Oförsonligt skilda,
Rådde än den ena,
Än den andra ensam.
Se'n den enda kom dit,
Lär hon öppnat dörren
Och förenat båda,
Ty min sorg är sällhet,
Och min glädje vemod.

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

Ax vid ax på åkern vagga, 
Korn vid korn i axen gömmas; 
Så hvart flyktigt ord, du fällde, 
Växer i mitt trogna hjerta. 
Grymma, otacksamma gosse, 
Odlarn går att berga tegen, 
Men du sår blott, du, och skörden 
Lemnar du åt himlens foglar, 
Lemnar du åt snö och vindar.

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

Kom, du sorgsna nordan;
Varje gång du kommer.
Bär du bud från henne.
Kommer du i fläkten.
Bär du hennes suckar;
Kommer du i ilen.
Bär du hennes klagan;
Kommer du i stormen.
Bär du hennes verop:
"Ve mig, edsförgätna.
Ve mig, ensam blevna!
Ur den gamles armar,
Från hans kalla kyssar,
O, vem för mig åter
Till min varma yngling,
Till min första kärlek!"

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

Törne, du min syskonplanta, 
Svept i vinterns is, försmås du, 
Höljd af taggar, hatas du. 
Men jag tänker: kommer våren, 
Slår du ut i blad och rosor, 
Och en växt fins ej på jorden, 
Ljuf och älskad såsom du. 
O, hur mången törnestängel 
Står ej naken i naturen, 
Som behöfde kärlek blott, 
Blott en solblick af ett hjerta, 
För att kläda sig i rosor 
Och hvart väsens glädje bli!

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

Store Skapare, förlåt det,
Se ej, gode Gud, med vrede,
Att så ofta i ditt tempel
Jag på honom äfven tänker!
Hundra vägar har min tanke,
Tusen att till honom hinna.
Blott det sämsta leder bortåt,
Allt det bättre för till honom.
Kort från dagens ljus är vägen,
Gen från nattens stjärneskara,
Hvarje blomma stakar stigen,
Hvarje träd är vägamärke.
Men när dig min tanke hunnit,
Är den nästan ren hos honom.

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

I det öppna lusthusfönstret 
Satt en sommarmorgon flickan; 
Men från blommorna i nejden 
Kom en guldbevingad fjäril 
Och på flickans lock sig satte. 
Genast slöt hon fönstret, fasttog 
Och försökte tämja fjäriln: 
"Flyg ej bort, du sköna fånge, 
Gläds åt kyssen, njut af smeket, 
Och blif stilla qvar på handen." 
Fåfängt! Hvarje gång han släpptes, 
Flög han fladdrande på rutan. 
Ändtligt, rörd af fjärilns oro, 
Öppnade den sköna fönstret: 
"Flyg då, otacksamme, flyg då 
Med ett bud till dina likar: 
Bjud dem ej så gerna komma, 
Då de aldrig dröja gerna."

An dem öffnen Gartenfenster sass am Sommermorgen's Mädchen 
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Icke äger jag som andra 
Fader, som vid namn mig nämner, 
Moder, som sitt guld mig kallar, 
Broder, att min börda bära, 
Syster, att mig stundom smeka. 

Der jag andras hjordar vallar, 
Högt på berget, djupt i skogen, 
Dagen ut på fria fältet, 
Der är skäggig gran min fader, 
Björken, böjd af år, min moder, 
Broder är mig bruna trasten, 
Markens bleka lilja syster. 

När den kalla skuren strömmar, 
Får jag stundom skygd af granen, 
När mig solens stråle bränner, 
Bjuder björken stundom skugga; 
När jag sorgsen står på fältet, 
Tröstar med en ton mig trasten, 
Med en blick ibland en blomma. 
Sådan vård blott finner flickan. 
Annan glädje ej den arma.

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

Jag blickar på tärnornas skara,
Jag spanar och spanar beständigt;
Den skönaste ville jag välja,
Och sviktar dock ständigt i valet.
Den ena har klarare ögon,
Den andra har friskare kinder,
Den tredje har fullare läppar,
Den fjärde har varmare hjärta.
Så finn ej en enda, som saknar
Ett något, som fängslar mitt sinne.
Jag kann ej en enda förskjuta;
O, finge jag kyssa dem alla.

Ich blick' auf die Schaaren der Schönen, ich spähe und spähe beständig
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Flickan gick en vintermorgon
I den rimbeströdda lunden,
Såg en vissnad ros och talte:
"Sörj ej, sörj ej arma blomma,
Att din sköna tid förflutit!
Du har levat, du har njutit,
Du har ägt din vår och glädja,
Innan vinterns köld dig nådde.
Värre öde har mitt hjärta,
Har på en gång vår och vinter:
Gossens öga är dess vårdag
Och min moders ärdess vinter.
 ... 

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

Hvarför suckar bäckens bölja, 
Klagar sakta under färden, 
Far i krokar öfver fältet,
Böjer bugter öfver ängen, 
Viker af från vägen ofta, 
Färdas blott ett stycke framåt, 
Slingrar nästa stund tillbaka? 

Så jag färdas sjelf mot fjerran, 
Går mot obekanta öden, 
Tar ett steg och ser tillbaka, 
Vandrar fram och vänder åter, 
Vill ännu se hemmets höjder, 
Röken från min faders boning.

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

Allena var jag,
han kom allena;
förbi min bana
hans bana ledde.
Han dröjde icke,
men tänkte dröja,
han talte icke,
men ögat talte.
Du obekante,
du välbekante!
En dag försvinner,
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden
blev hos mig evigt,
den bittra stunden,
den ljuva stunden.

Ganz einsam war ich, 
ganz einsam kam er;
vorbei des Weges 
sein Weg ihn führte.
Er blieb nicht lange, 
doch wollt' er bleiben,
kein Wort er sagte, 
doch sprach sein Auge.
Du Unbekannter, 
du Wohlbekannter!
Ein Tag verschwindet,
ein Jahr vergehet,
ein Angedenken 
das Andre jaget;
die kurze Stunde, 
sie bleibt mir ewig,
die bittre Stunde, 
die holde Stunde.

Hvilken fröjd att vara vacker,
Hvilken sällhet skön att synas!
Vore jag så mörk som mången,
Ful som flere andra flickor,
Fick jag ej i källor skåda,
Ej i bäckar se mitt anlet;
Källans skönhet kunde störas,
Bäckens silfver sotbesmittas.
Tordes knappt på ängen träda,
Att ej blomstren skulle skrämmas,
Blomma hviska tyst till blomma:
Är det nässlan, är det tisteln,
Kanske kardborrn sjelf, som kommer?

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

Hvem har nu gett vett åt vinden 
Gett åt luften ledig tunga, 
Röst och språk åt gårdens rönnar 
Och åt späda fogelskaran? 

Förr, när från min bädd hvar morgon 
Jag på loftets trappa trädde, 
Visste vinden blott att smeka, 
Rönnen blott att susa stilla, 
Qvittra blott förstod hvar fogel. 

Nu, när sist jag kom på gården 
Från mitt olyckssälla läger, 
Tala, tala tycktes alla, 
Vinden hviska: arma flicka! 
Fläkten susa: fallna flicka! 
Rönnen sucka: svikna flicka! 
Svalan sjöng: hvar är din stolthet? 
Sparfven: hvar är nu din glädje?

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

På den röda elfvens botten 
Fiskade en gosse perlor, 
Fann en perla, blå som himlen 
Och som himlens stjerna rundad. 
Men en flicka låg i perlan, 
Och hon bad en bön och sade: 
"Offra upp din perla, gosse, 
Bryt mitt fängsel, låt mig fara, 
Och en tacksam blick i stället 
Vill jag för min frihet skänka." 

"Nej, vid Gud, min goda flicka, 
Perlan är för mycket dyrbar, 
Bär blott stilla du din boja, 
Mången bar en vida värre." 
Flickan bräckte sakta skalet; 
Morgonrodnan lik i fägring, 
Sköt hon upp vid gossens sida, 
Gyllne lockar skylde pannan, 
Rosens hy på kinden glödde. --
Stum, i hennes skönhet fången, 
Stod i trenne timmar gossen. 
När den tredje timman slagit, 
Bad han tyst en bön och sade: 
"Offra upp din skönhet, flicka, 
Bryt mitt fängsel, låt mig fara, 
Och en tacksam tår i stället 
Vill jag för min frihet skänka." 

"Nej, vid Gud, du gode gosse, 
Perlan är för mycket dyrbar. 
Bär blott stilla du din boja, 
Mången bar en vida värre."